202 I VgL I förekommer bestämmelser omgengärd i Kk 2, 3 och 5 samt omtionde i Kk 5, 15 pr, 17, 20 pr, 20:1, G8:1 samt i Bryniolfs stadga 1. Hos ScHLYTER kan man spåra en viss tvekan ominnebörden av nämndeman, när han i Ordboken under Naemninga man sätter likhetstecken med naemdarmaper och därmed alltså anger ”i allm. en till en viss förrättning förordnad man (jfr Naemd /)” och därefter övergår till en behandling av norska förhållanden. När han emellertid i bihanget återkommer till spörsmålet om Naemdarmaper 2/, synes han vara helt klar med den olika innebörden av nämndemannabeteckningen, då han säger ”att den där omtalade n. hade en sysla vida skild från den befattning somtillhörde en ledamot i nämnd”. HjäRNE däremot synes inte vilja skilja mellan olika slag av nämndemänoch måste därför antaga att nämnden, somvar verksam vid domstolsförhandlingar, var fast.^^ Härmed inträder givetvis vissa svårigheter, särskilt när det gäller att förklara förhållandet mellan edgärdsmän och nämnd. Det har allmänt antagits att bevisvitsordet vid den medeltida straffprocessen i regel tillkom svaranden, som för att värja sig anlitade förfarandet med edgärdsmän. Detta enligt det ursprungliga förfarandet enligt VgL I. Därvid kunde två situationer inträffa. Antingen kunde han inte uppbringa det erforderliga antalet edgärdsmän, vilket var olika allt efter de böter som var fastställda för det brott för vilket han åtalades. Kunde han alltså inte uppbringa tolv mans ed för ett brott där bötesbeloppet uppgick till högst 3 marker, två tolfter för ett brott sombetingade högst 6 marker och tre tolfter för ett brott somenligt ÖgL betingade 40 marker, så fälldes svaranden. Kunde han däremot åstadkomma det erforderliga antalet män i tolfterna, så frikändes han. Beviset blev med andra ord i regel negativt men kunde också bli positivt på så sätt att svaranden kunde visa att han befann sig på annan plats än brottsplatsen vid brottets begående. Det är troligen i samband med detta somredan före Birger Jarls lagstiftning funnits ett stadgande av detta slag eftersom Birger sedermera föreskrev att svaranden väl kunde ha befunnit sig på brottsplatsen men kunde visa att han inte deltagit eller haft för avsikt att deltaga i den gärning för vilken han nu är åtalad.^"* Käranden tillkomi regel att positivt bevisa med vittnen, som i så fall måste ha varit åsyna, eftersom något annat slag av vittnen knappast kunde komma i fråga. Med hänsyn till de svårigheter som alltid vidlådit vittnesbeviset, i synnerhet i detta fall då vittnen själva måste visa att de åtminstone inte haft för avsikt att deltaga i den brottsliga gärningen, så framstår svarandens ställning som relativt stark, i synnerhet omsvarandens inställning var mera allmänt känd. Nu avser Hjärne undersökning närmast förhållandet mellan edgärdsmän ” SSGL 13 s. 469. Hjärne, a.a. s. 24. Hjärne, a.a. s. 25. ÖgL D 3:3.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=