199 dock i sak föga avviker från det övriga nordiska. Detta sammanhänger med att tingsplikt i Sverige inte ålåg tingslagets innevånare, medan det fanns förskrifter omatt lagligt ting måste besökas av ett visst antal närvarande. Detta antal var i de flesta lagar satt så lågt somtill tolv,^^ vartill kom domare och länsmannen. I de nyare lagarna UL och SdmL hade antalet höjts till sexton}^ Men omantalet inskränktes till tolv så utgjorde detta antal samtidigt det antal som nämnden i allmänhet bestod av. För medlemmar av nämnden var också närvaro vid tinget obligatoriskt. Följaktligen kan man på detta sätt komma fram till att även de svenska nämndemännen ”representerade” tingsmenigheten, eftersomde kunde vara de enda närvarande. Det kan bli anledning att längre framåterkomma till detta spörsmål. ScHLYTER har i sinaJuridiska afhandlingar, 2:a häftet. Lund, 1879, ingående arbete benämnt Anmärkningar angående det forna förhållandet mällan domare och nämnd, redan tidigare omnämnt, inte med ett ord berört Hjärnes avhandling, som dock vid denna tidpunkt förelåg sedan några år tillbaka. Möjligen berodde detta på att Schlyter från början tog sikte på den diskussion om den akademiska domsrätten som fördes på 1820-talet. Hans avhandling var närmast ett inlägg i denna strid. Inte heller i sin Ordbok synes han under Naemd,^^ Naemdarmajer eller Naemna (s. 470) funnit anledning att närmare behandla Hjärnes inlägg. Under Naemd 2A/ har han emellertid en hänvisning till Bihanget, där han ingår i en polemik med Hjärne.’"* Innan detta behandlas bör dock anmärkas att Schlyter under naerndarrnafer-^ har uppmärksammat den dubbelbetydelse i ordet ”nämndeman” som ligger däri att denne kan vara och troligen från början varit en administrativ troman, måhända vald av bönderna men beklädd med vissa fiskaliska uppbördsuppdrag. ScHi.\TER säger nämligen Naemninga man — där med d.o. ej kan menas en ledamot af nämnd i vanlig hem., varefter han’^ fortsätter efter att ha undersökt fördelningen av vissa böter ”af hvilket allt är klart att denne n. är en domare i värdighet ställd mällan häradshöfding och lagman”. Därmed synes mig Schlyter vara på glid från den ståndpunkt han intagit i Anmärkningar etc, s. 219: ”Domaren hade ensamden egentliga domsrätten, der grafåter var därifrån utesluten; die Schöffen voro just själfva domstolen; nämnden åter, lika som Engländarnes jury, var endast för ett särskilt fall valda undersökningsmän.” Här har Hjärne en annan uppfattning. Han hade uppenbarligen inte observerat att det fanns två slag av nämndemän utan ansåg att nämndemannen hade VmL R 6, DI. R 1 pr. ’’ Ul. R 1: 1, Sdml, R 2 pr med föreskritt att i Ul. fördelning skall ske med tv.t man triin varje .åtting och i SdmL med fyra man frän varje fjärding. Ovan not 19. ’■* Cävan not 20. SSGL 13, s. 471. SSGL 13, s. 472.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=