198 vapenföra män haft skyldighet att infinna sig på tinget. Så vitt jag kan se föreligger inte något uttalande i denna riktning i litteraturen och de bestämmelser som finnes i de nordiska landskapslagarna synes snarare ge vid handen att någon sådan skyldighet inte då existerat. Inte heller hos Tacitus kan man finna något uttryckligt stadgande härom. Varken kapitel 11 eller 12 i Germania har någon bestämmelse somkan tydas i denna riktning.'^ Tvärtom synes man i varje fall i landskapslagarna allmänt ha accepterat att ombud utses till tingen. Tingen har i vissa fall blivit mycket betungande och de svenska landskapslagarna omnämner ting så pass ofta som var sjunde dag.'^ Under sådana förhållanden är det naturligt att avgörandet av vissa spörsmål, där man själv inte är inblandad, överlåtes till speciella personer, somfått i uppdrag att bevaka tingen och somhärför också får uppbära viss ersättning. I de hittills av oss behandlade nordiska ländernas lagstiftning har alltså denna ordning blivit genomförd. Detta har skett i formav utsedda nämndemän eller somi JL i vissa fall sandemän. Vi skall nu övergå till att behandla de speciella svenska förhållandena. Även här har vi ett utmärkt hjälpmedel i formav den ordbok, somavslutade Schl'iTERs utgåva av de svenska medeltidslagarna. Liksom de norska och danska lagarna anger Schlyter i sin Ordbok i första hand som ordets innebörd'^ ”i allm. män som nämnas till en viss gemensam förrättning” men däremot inte somde övriga lagarna i Norden som något slag av ombudsmän för tingsmenigheten, i andra hand ”enligt de äldre lagarne för hvart särskilt fall utnämnda för att undersöka vissa tviste- 1. brottmål”, varefter Schlyter efter hänvisning till bihanget ingår i en diskussion och kritik av Harald Hjärne i dennes avhandling omnämnden. Hjärne hade där utgått från att nämndens ursprung var edgärdsmännen, en uppfattning som Schlyter inte delade. Som en tredje betydelse anger Schlyter dessutom själva det sammanträde somavhålles av nämnden. Den svenska användningen av nämndemannabeteckningen står uppenbart närmare det danska systemet, i synnerhet om man betraktar de danska sandemännen somett speciellt slag av nämndemän. Nu är det emellertid inte utan vidare givet att inte det svenska systemet änTyska rättshistoriker synas utgå från att en allmän tingsplikt har förelegat. Så Conrad LåRG 1, s. 13, Brunner II, s. 290, Pi anitz-Eckhardt DRGs. 47, utan att härför något rättsställe har anförts. Brunner DRG, s. 290 not 1 anger att olika meningar finnes och att samma bestämmelser för samtliga tyska stammar troligen inte förelegat. I brist på rättsliga bestämmelser synes det vara lämpligast att inte antaga att någon direkt plikt förelegat, i all synnerhet somdet mycket tidigt förekom ställföreträdarskap pä en mängd olika sätt. En viss tveksamhet föreligger hos Waitz, Deutsche Verfassungsgeschichte 1, s. 362 ff. Sä UL R 1 pr och Sdml. R 3 pr. SSGl. 13, s. 467 s.v. tiaemd. SSGL 13, s. 802.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=