191 gick i adelsståndet, hade inte något större intresse att avveckla detta för dem fördelaktiga bevisförfarandet, och det är måhända signifikativt att detta kom att upphävas först 1695 under den för adeln föga behaglige Karl XI. Det är emellertid kyrkan somi detta hänseende slår larmpå ett relativt tidigt stadium.Det sker egendomligt nog i samband med en annan reaktion mot de äldre bevismedlen. Spörsmålen kring den svenska nämnden innehåller ett flertal moment, som delvis fått sin belysning genomden litteratur i ämnet somredan finnes. Det kan emellertid vara lämpligt att redan här närmare redovisa de frågeställningar som är eller kommer att bli aktuella under den kommande framställningen. De viktigaste rent principiella spörsmålen synes mig vara följande: Vad innebär det egentligen när vi talar omden svenska nämnden? Har denna nämnd utvecklats ut edgärdsmannainstitutet eller föreligger något slag av nybildningvid sidan av detta institut? Har nämnden karaktär av permanent organ eller är den tillsatt för visst ändamål eller för vissa tillfällen? Är nämnden från början ett bevismedel eller har den karaktär av domstol? Kan man följa en utveckling från det förra till det senare? När inträffar i så fall denna förändring? Skall nämnden endast yttra sig omfaktiska förhållanden eller även omrätts¬ liga? Det första spörsmålet kan man närmast komma in på livet genom en genomgång av de fall i landskapsrätten, eller kungliga stadgor, där nämnden förekommer. Nedanstående förteckning gör inte anspråk på fullständighet men den ger i varje fall en god föreställning omden mångskiftande verksamhet som i det dagliga livet och i rättslivet har utövats av nämnder av olika slag. Man kan därför genast konstatera att beteckningen ”den svenska nämnden” så till vida är i hög grad missvisande som det ingalunda är fråga omen nämnd utan om ett komplex av nämnder, som utövar viss offentlig verksamhet. Man kan naturligtvis tala om ”nämnden” i singularis och dämed språkligt förstå alla nämnder somförekommer. Så synes dock inte vara förhållandet. När man talar om ”den svenska nämnden” har man i tankarna en speciell nämnd, nämligen häradsnämnden, ibland möjligen fjärdingsnämnden, vilket dock vanligen utsäges. Det är med andra ord den nämnd, som förekommer i landskapsrätten sombevismedel och domstol, somman vanligen betecknar med denna formav singularis. Den är troligen att betrakta som den viktigaste av nämnderna men förklaringen till dess verksamhet synes i avsevärd grad kunna belysas av förekomsten av och verksamheten hos andra nämnder. Under framställningens gång blir det tillfälle att återkomma till dessa spörsmål. Eftersomfrågan redan har berörts bör en framställning av de olika slagen av nämnder vara på sin plats. De viktigaste av dessa nämnder är följande, varvid Se under den kanoniska rätten nedan kap. 13.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=