190 tionen. Denna uppträder på kontinenten hos alla de olika stamlagar som vi känner, vanligtvis under namnet edsmedhjälpare {Eideshelfer). Den förutsätter alltså att en partsed presteras av den anklagade, men denna ed är i regel inte tillräcklig utan förutsättes bli bestyrkt genom edsmedhjälpare. Dessa utgöres i regel av släktingar till den anklagade och de besvärjer inte hans egen utsaga utan uttalar sitt förtroende för mannen somsådan. Edens innebörd är alltså att utgöra ett slags borgen för att mannen talar sanning och att hans utsaga bör godkännas av domstolen eller tinget. Det är under sådana förhållanden helt naturligt att edsmedhjälparna framträder ur den anklagades släkt eftersomdet är dessa som bäst kan uttala sig om hans trovärdighet. I synnerhet gäller detta frågor som rör familjeförhållanden, där naturligtvis endast sådana närstående medlemmar, som väl känner den anklagade, har någon möjlighet att med trovärdighet göra något uttalande. I vissa fall finns också föreskrivet att släktmedlemmar skall utväljas för dylika uttalanden.^'* Man bör vid bedömandet av detta egendomliga bevismedel även ha i minnet att folk i allmänhet inte kunde skriva eller läsa och att det därför gällde att få med sådana som hade varit med vid olika tillfällen och alltså utgjorde ett slags minne omvad somtilldragit sig. Emellertid är det ingalunda därför säkert att man rekryterade edsmedhjälpare uteslutande från släkten. I synnerhet vid grövre brott kunde folk av andra kategorier anmodas att vara den edgående behjälplig. Edgärdsmannabeviset utgjordes i allmänhet av tolvmannaed, men antalet edgärdsmän höjdes i och med brottets svårighetsgrad och stod i ett visst förhållande till de böter, somkunde komma ifråga. Sålunda förekomtvåtolftsed samt tretolftsed, det sistnämnda vid fyrtiomarksböter. Men i och med att ett system tillämpades där böternas storlek bestämde hur stor edgärden skulle bli, så hade man också infört en möjlighet för stormännen att lättare än andra prestera den edgärd, somlagen i varje särskilt fall föreskrev. Vi vet av bestämmelsen i de nyare lagarna UL och ÖgL att det förekomstormän med följen eller folk i sin krets på ända upp till fyrtio man i egen kost.^^ Dessutomfanns det stormän som hade landboar i sin tjänst och andra som var beroende av en sådan storman och där denne kunde påräkna edgärdhjälp av synnerligen naturliga skäl. Likheten med den romerska klientinstitutionen är här påtaglig. Det är därför föga förvånande att edgärdsmannainstitutionen trots nämndförfarandet kunde hålla sig kvar så pass länge och i vissa fall utgöra ett alternativ till nämndförfarandet. Det under medeltiden uppväxande stormannaståndet, som sedermera överVgL II Aclclit,2: 13. UL M 20 och ÖgL D 14. Hedersbot för lagmans bryte eller herre, som har stallare och stekare och fyrtio man på egen bekostnad har ÖgL i D 14:3 och 9. öm de romerska clientes ställning även som ätföljare av godsherren i krig se exempelvis Kunkel, Römische Rechtsgeschichte, 5:e uppl. 1967 s. 16.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=