187 under medeltiden. Arbetet har huvudsakligen karaktär av en genomgång av landskapsrätten och landslagarna med angivande av den rätt till domsavgöranden och lagstiftning som inrymts den svenske konungen. Det innehåller dock föga av analys eller närmare förklaring till utvecklingen av denna rätt. Något viktigare bidrag till uppkomsten av kungens domsrätt eller nämndens historia finns därför inte att hämta häri. Hade 1800-talets rättshistoriker inte lyckats att närmare belysa utvecklingen av den svenska nämnden eller skriva dess historia, så måste den ansats som K. G. Westman inledde ha mötts med stora förväntningar. Han offentliggjorde 1912 första häftet av ett arbete Den svenska nämnden, som enligt meddelandet på omslagets sista sida snart skulle följas av en fortsättning. Det första häftet hade redan 1909 varit tillgängligt i ett mindre antal exemplar men arbetet med fortsättningen angavs ha fortskridit så långt att denna fortsättning ”torde kunna följa utan alltför stort dröjsmål”. Den komaldrig. Självfallet gav ett sådant avbrott i vad man förväntar sig, anledning till frågor. Den del somWestman gav ut var huvudsakligen en genomgång av hur motsvarande institut av medhjälp vid ed och olika former av edgärd hade utformats i andra europeiska rättssystem och omhärur några eller något konstitutivt drag sombelyste den svenska nåmndens utformning kunde frammanas. Det var alltså den komparativa metoden somWestman här försökte. Sjöholm tror nu att Westman skulle ha kommit till den uppfattningen att denna komparativa metod inte gick att använda när det gällde att förklara den svenska nämndens uppkomst och vidare utveckling. Häromkan man inte med säkerhet veta något, men Sjöholm anför vissa uttalanden somskulle kunna tolkas i den riktningen att Westman skulle ha kommit att tvivla på sin metods tillförlitlighet i detta avseende. I en recension, som bland annat avsåg Sjöholms uppfattning och som återgavs i Tidsskrift for rettsvitenskap, 1978, s. 597ff, angav jag att jag betraktade detta som föga sannolikt. Jag har senare på olika sätt sökt komma underfund med vad som kan ha dolt sig bakommysteriet omWestmans bortkomna fortsättning utan att )ag kunnat lösa detsamma. Förfrågningar hos kvarvarande familjemedlemmar, hos förlag, genomgång av dagböcker, som har huvudsakligen politiskt innehåll, studier i bl.a. Harald Hjärnes efterlämnade handlingar, där man skulle kunna tänka sig någon formav meddelande eller utlåtande i det ämne, som denne själv i ungdomen ägnat ett så intensivt intresse, inte något härav har givit resultat. Naturligtvis kan samtal ha förts mellan de två under tiden mellan de regeringar i vilka Westman medverkade utan att därom finns något omnämnt. Samtal mellan två i samma stad behöver inte avsätta skriftliga kvarlevor och telefonsamtal ger inte heller sådan effekter. Man kan endast med beklagande konstatera att antingen har manuskriptet inte fullbordats eller det har förstörts eller i varje fall inte ställts till forskningens förfogande. Man kan endast konstatera att det inte finns tillgängligt, trots att Westman efter stats-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=