185 bägge spörsmålen och om en tidningsartikel var brottslig eller ej var ett spörsmål för sig medan dess rättsliga behandling gott och väl kunde avgöras av en domstol, sedan en jury förklarat en artikel brottslig eller inte brottslig. Det är på ett sätt påfallande att även HaraldHjärnei sin doktorsavhandling 1872 Om den fornsvenska nämnden,^^ anknyter till WiLDA och därmed även till dennes edgärdsmannateori. Hans utgångspunkt är visserligen inte så mycket lagarnas föreskrifter utan snarare uppfattningen ombrottet mot lagen som ett brott mot den frid, somlagen har för avsikt att tillförsäkra medlemmarna av ett samfund eller staten. Enligt Hjärne framstod för våra förfäder rätten som ett helt, som den av religionen helgade ordningen bland människorna. Vid ett brott gällde det därför att återställa den frid somskulle råda människorna emellan. Hjärne anknöt därvid till under 1800-talet rådande uppfattningar, som företräddes av Waitz och Wilda.'^ Särskilt den senare förklarade att ett brott mot en enskild även innebar ett brott mot hela samhällsordningen och att därmed även friden var bruten. Detta hindrade dock inte att Waitz kunde ange blodshämnden somett sätt att återställa friden. I anslutning till den allmänna stats- och rättsuppfattningen, som Hjärne efter tyska förebilder söker finna belägg för i svensk rättsuppfattning, så måste det enligt honom åligga svaranden att värja sig för en anklagelse och därför åligger också bevisskyldigheten denne.Dettagäller såväl kriminella somcivila mål, mellan vilka egentligen inte föreligger någon skillnad. Alla mål var i princip kriminella. Nu avser Hjärnes undersökning egentligen bara västgötalagarna. Han gör därvid jämförelse mellan den s.k. äldre och den yngre, där han dock gör det metodiskt mycket viktiga påpekandet att vi inte har klar kännedom om vad som här är äldre eller yngre rätt. Enligt hans uppfattning framstår i den äldre lagen nämnden endast som en avart av edgärdsmännen,’’ medan i den yngre nämndens rannsakningsskyldighet finnes klart uttalad.'^ Hjärne framhåller vidare den enorma betydelse, som edsöreslagarnas uppkomst hade för nämndens utveckling.-^ Karaktären av rannsakande domstol framträder här tydligt och klart och nu upphör nämndemännen att vara edgärdsmän. Om man bortser från utslagen av tysk rätts- och statsfilosofi så finner man här historikern Hjärne i sina tidiga försök att finna en utveckling inom rent svenskt område, varvid han begagnar sig av de lagar, som står till buds för att Hjaknk, H., Omden fornsvenska nämnden (UUA 1872). WiiDA, W. E. Das Strafrecht der Germanen, nvtrvck 1960 av utgåvan 1842, ss. 225 och 226. Waitz, G., Deutsche Verfassungsgeschichte, fjärde upplagan, nytryck 1953 av tredje upplagan, Berlin, 1880, I ss. 70-73, 429—133. Hjarnf, a.a. s. 6. Hjarnk, a.a. s. 27. ’’ Hjarnf, a.a. s. 28. Hjarnf, a.a. s. 37.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=