184 serades i många av de stora kulturländerna efter den franska revolutionen. Inte minst torde de nya stora lagkodifikationerna som ett resultat av upplysningstiden ha bidragit härtill. Hit räknas då i första hand Allgemeines Landrecht fiir die Preussischen Staaten från 1794, Code civil av 1804 och Allgemeines Biirgerlisches Gesetzbuch fiir die gesamten Deutschen Erhländer der Österreichischen Monarchie av 1811. Den diskussion om rättsliga spörsmål, som ägde rumföre och under behandlingen av dessa lagarbeten, avsatte även ett motsvarande tankeutbyte inomandra länder, där lagrevision var aktuell. Diskussion om nämnden i Sverige kan anses ta sin början med Schlyter, somgenomsitt arbete med utgivandet av de svenska landskapslagarna hade fått en ingående kännedomomdet medeltida svenska rättsväsendet. Enligt Schl\TER hade inte den svenska nämnden utvecklats ur edgärdsmannainstitutet utan stod bredvid detta och hade att avgöra den s.k. sakfrågan, varmed man alltså förstod de rent faktiska omständigheterna och inte rättsfrågan. Därmed hade Schlyter somsin uppfattning deklarerat att nämnden var ett bevismedel.'"’ Han vann anslutning för sin uppfattning från en internationellt så känd straffrättsjurist som WiLDA. Själva rättsfrågan i formav domen uttalades enligt Schlyter av domaren eller ifråga omlandstinget av lagmannen.'^ I stort sett anslöt sig Nordströmtill Schlyters uppfattning.'^ Här inträffar nu det märkliga att den omständigheten att man ansåg edgärdsmännen stå vid sidan av nämnden och sålunda vara ett bevismedel helt skilt från nämnden kom att föra därhän att man ansåg att man inte kunde lita på edgärdsmännen. Eftersom dessa senare inte hade undersökningsplikt, vilket utan tvivel ålåg nämnden, så skulle denna omständighet ha lett till att nämnden komatt övertaga även uppgifterna att tjänstgöra somdomstol. Man finner alltså att samma argument med fördel lät sig användas för såväl den ena som den andra ståndpunkten. Den skillnad som här manifesteras mellan nämnden som Beweisjury och Urteilsjury skulle länge komma att utgöra en skiljelinje i diskussionen. Visserligen förklarade Richert med anslutning sedermera från Nya Lagberedningen 1884 i dess betänkande omrättegångsväsendet ombildning att en sådan åtskillnad mellan bedömning av ett mål i sak- och rättsfråga inte kunde upprätthållas utan att nämnden hade att ta ställning till bägge spörsmålen. Detta blev desto klarare i och med att fri bevisprövning allt mer började tillämpas. Motståndarna till denna uppfattning kunde inte utan skäl åberopa juryns användning i den svenska tryckfrihetsprocessen där det knappast förelåg något tvivel omatt juryn hade att uttala sig i sakfrågan och inte i rättsfrågan. Men här var dock förhållandena annorlunda. Här förelåg en klar skillnad mellan de '■* SjOhoi M, s. 76. WiiDA, W. E., Ueber den Ursprung der Geschworenengerichte, in: Verh.uidlungen der Germanisten zu Liibeck 1848, s. 260. Nordstrom,]. J., Bidrag till den svenska samhällsförfattningens historia, II s. 765 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=