182 domsrätt framträder tidigt under två former, dels helt enkelt som kungens dom, dels också i form av konungsräfst. Man kan finna att den första formen måste vara ursprunglig. Den visar kungen som ensamdomare medan den andra visar en helt annan och mer avancerad typ, där kungen inte framträder ensam utan tillsammans med en nämnd. I och med att man inför nämndsystemet måste man emellertid också beröra dess motsats eller den andra form varunder de landskapliga rättsavgörandena äger rum, nämligen det edgärdsmannaförfarande, som man finner i samtliga svenska landskapslagar jämte nämndförfarande och som man gärna vill tro är det äldre fastän det uppträder samtidigt som nämndförfarandet. Det är därför inte utan vidare givet att den ena formen är äldre än den andra. Man finner dock lätt att redan i mitten av 1300-talet då man utarbetat MELL så har nämndförfarandet nära nog helt tagit över edgärdsförfarandet. Av det senare finnes endast svaga spår i MELL R 18 pr, där det talas omeder. Egendomligt är emellertid att samtliga landskapslagar har bägge formerna och till och med använder kombinationer av dessa former. Det tyder på att om man nu anser nämndförfarandet vara det nya och moderna så har detta inte utan vidare godtagits av landskapen utan det har till och med öppnats möjlighet för parter att i vissa fall välja mellan de två formerna. Eftersom förfarandet med nämnd är bekant och välkänt även i vår tid så ligger det nära till hands att se denna form som den nya och framgångsrika. Man torde dock vara nödsakad att något beröra den andra formen med edgårdsmän eftersom det är denna som tidigare varit den helt dominerande och somäven på kontinenten bland de germanska stammarna under tidigare skeden varit den somhelt har behärskat bevisförfarandet. Det torde inte vara för mycket sagt att det också är denna form som vi har svårast att förstå. Bevisningen sker genom uppbåd av en eller flera tolfter, som ibland kan förstärkas med vittnen och dessa i sin tur med löftesmän. Hur denna process gick till blir därför ett mysterium eftersom lagarna inte upplyser närmare om förfarandet. Man vet att den part som kunde prestera det av lagen föreskrivna antalet tolfter hade fullgjort sin bevisbörda och kunde betrakta sig som friad. Kunde han däremot inte göra detta var han fälld. Det var dock inte utan vidare givet att vilken part som helst skulle kunna börja prestera dessa bevis utan lagen hade vid åtskilliga tillfällen föreskrifter om s.k. bevisvitsord, d.v.s. vem somskulle börja prestera edgärdsmannabeviset. Innan en närmare behandling av den medeltida svenska processen påbörjas torde det dock vara lämpligt att närmare beröra den vetenskapliga behandlingen av den svenska nämnden. Denna är nämligen själv av ett avsevärt intresse trots att någon avgörande och något så när enstämmig uppfattning om denna nämnds uppkomst och tidigare utveckling inte hittills kan anses föreligga. Inte minst beror detta på att den svenska nämnden i de flesta avseenden inte har ansetts ha några egentliga förebilder hos andra folk och därför måste behandlas till största
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=