2 föreställningen att en allmän frid, som det ålåg kungen att skydda, inte fanns eller förutsattes. Som exempel på sådan speciell frid för vissa personer kan anföras MELL Kg 27, MEStL Kg 9, BjR 14:8, MELL D I 12, MEStL D I 1:2 samt VStL I 36:2. Som speciella fridsbrev får även betraktas de skyddsbrev, somkungar utfärdade till skydd för kyrkor, kloster och andra andliga institutioner. Med detta förfarande infördes ett nytt institut, nämligen skydd för en institution, medan tidigare rättsskydd hade vänt sig till personer. Med denna formav skydd eller frid gjordes även ett första skydd för juridiska personer sitt inträde i den svenska rätten. Som sådana speciella frider får också betraktas föreskrifterna i Skenningestadgan av 1284 omden frid som skall råda när kungen är i landskapet, varvid fridstiden utsträckes till viss tid före och efter hans ankomst.^ Som samma slag av speciell frid kan betraktas det i samma stadga förekommande skyddet för gamla frälsemän, änkor till frälsemän och deras faderlösa barn.'* Redan förekomsten av speciella fridsföreskrifter talar alltså för att någon allmän fridsföreskrift inte finnes. Inte ens föreskriften i Valstadgans §3, sjätte artikeln, där det mera allmänt talas om kungens skyldighet att värna omfriden, innebär att en sådan frid skulle råda. Föreskriften om skyldigheten att styrka och hålla kyrkofrid, tingsfrid, kvinnofrid och hemfrid talar närmast för att någon allmän frid inte förutsattes. Det kan ifrågasättas om inte uppräkningen av dessa frider närmast är en uppmaning till det världsliga frälset att iakttaga desamma och sålunda närmast är att hänföra till kungens rätt att ge bestämmelser för sin hird.^ Omman sålunda inte kan med säkerhet konstatera någon allmän frid inom landet somföreskrivits av kungen, så skiljer sig den svenska rätten i detta hänseende från den anglosaxiska. Redan Knut den store har som engelsk härskare proklamerat en the King'speace,^ varifrån sedermera utvecklar s\gjustice ofthe peace eller fredsdomarinstitutionen. Detta sker dock första gången genom the Statute of Winchester 1285 och först senare under Edvard III:s regering mot mitten av 1300-talet kan man anse denna utveckling ha tagit form.^ När det gäller den kungliga lagstiftningsmakten och domsrätten har man ofta utgått från att dessa båda funktioner förutsätter varandra eller är på något sätt beroende av varandra.^ Det kan starkt ifrågasättas omdetta betraktelsesätt är riktigt. Redan i landskapslagarna talas omkungens dompå ett sådant sätt att ^ SD 813 p. 1. ^ SD 813 p. 4. ^ SLL3, S.236 Addit. 1. ^ I Cnut 2:1, hos Lifbfrmann I s. 281, Grid Sonderschutz 1, hos Lifbfrmann I s. 470, Leis W1 2 hos Lifbfrmann I, s. 493. ^ Plucknett, a Concise History of the Common Law, s. 167. * Så exempelvis Wfstman i Konung och landskapliga myndigheter i den äldsta svenska rättegången i Historiska studier, tillägnade Professor Harald Hjärne, Uppsala, 1908, s. 791.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=