181 Det andra stadgandet i VgL I somhär är av intresse är föreskriften i VgL I R 3:1 enligt vilken ”konungen skall sätta nämnd inför sig, och lagmannen på tinget”, enligt Holmbäck-Wesséns tolkning till nusvenska. Texten enligt handskriften B 59a är konongaer skal n^emdfiri sik s^etix ok lagmaper a fyingi. Detta torde vara det äldsta stadgandet där konungens domsrätt är omnämnd genom förskriften om att nämnd skall utses. Även detta stadgande är föremål för mycket olika tolkningar, för vilka redogöres under not 18, s. 122 i SLL 5. Till belysning av detta stadgande skulle jag vilja anföra följande: VgL II anses vara tillkommen ungefär samtidigt med ÖgL eller från tiden omkring 1290. Enligt ÖgL R 1 pr skall nämnden vid konungsräfsten utses av häradshövdingen och man får anta att denna endast anser sig kunna utse män från häradet. Lagmannen uppträder däremot på ”alla götars ting”, resp. på Ljonga ting, d.v.s landstinget. För honommåste därför nämnden utses på landstinget och inte av häradshövdingen eller häradsmän. Vad somgör stadgandet i VgL I R3:1 och II R3 oklart är formuleringen att konongter skal na;md firi sik (kononger skal nempdfiri sik S(£ti<ie), d.v.s att det är kungen som agerar. En bättre tolkning skulle vara om man finge läsa detta som ”konungen låter sätta nämnd inför sig”. Konungsräfstens nämnd utses enligt ÖgL R 1 pr för varje tillfälle, eftersom båda de tvistande skall närvara och gilla dem som nämnes i nämnden. Vore nämnden fast skulle detta villkor knappast kunna iakttagas. Det bör vidare inte förbises att konungsräfsten med den därtill hörande nämnden dömer i första instans, medan lagmannen med sin nämnd från hela landet är överdomstol till vilken har vädjats från häradets ting. Lagmannen dömer alltså i andra instans. Att det här är fråga omutseendet av olika nämnder synes vara helt klart men har måhända inte tidigare observerats. Eftersom lagmannen agerar på alla götars ting eller Ljonga ting är det rimligt att dennes nämnd är en landsnämnd och utses från olika delar av landskapet. Kungens nämnd har åtminstone senare utsetts av häradshövdingen och utgjort en nämnd från häradet. (ÖgL R 1 pr). Detta gäller i varje fall omedsöresmålen och kungens räfst. I vad mån kungens domtidigare har kunnat avkunnas utan nämnd framgår inte av landskapsrätten men är inte troligt. Spörsmålet omden svenske konungens domsrätt sådan den kan konstrueras ur stadgandena i de svenska landskapslagarna inrymmer en mängd frågor, som man till en början i varje fall bör söka klarlägga i den mån så är möjligt. Den sista reservationen är betingad av den omständigheten att det ingalunda är säkert att vi har möjlighet att tränga in i den tankegång somkan ligga bakomvåra förfäders sätt att se på de rättsliga sprörsmålen. Man måste också ha klart för sig att samhället vid denna tid hade en helt annan sammansättning än nu samt att de sociala grupperingar, som alltid finnes i alla samhällen, inte har sin motsvårighet i vårt och därför inte heller låter sig beskrivas med våra termer. Till en början kan det vara lämpligt att konstatera att den svenska konungens 13
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=