179 en talrik legohär för tjänst i England omkring 1020. För de skriftliga källorna till denna vederlagsrätt kan i första hand hänvisas till framställningen hos Erland Hjärne, Vederlag och sjöväsen, 1929, (Särtryck ur Namn och Bygd 1929) s. 84 f.^ Med hänsyn till de mycket gamla bestämmelser somhär föreligger ombefälhavarens makt och bestraffningsrätt inomen krets, där disciplin och lydnad har en alldeles särskild valör och betydelse finns det anledning ifrågasätta ominte den svenske och den skandinaviske kungens ställning som laggivare och domare bör förläggas till dessa områden som de primära utgångspunkterna. Det är naturligt av den anledningen att denna makt förutsätter snabba åtgärder och en därav föranledd auktoritet hos befälet. Som här ovan under lagstiftningsavsnittet anförts har liknande gårdsrätter utgivits av Magnus Erikssons förmyndare 1319^ samt av Magnus Eriksson själv vid eriksgatans ridande 1335, varefter följde Margaretas gårdsrätt och Eriks av Pommern 1413.^ Dessa gårdsrätter har i stort sett samma innehåll och här synes en praxis råda att varje ny regent skulle utfärda sina påbud, närmast för frälset och för de ämbetsmän, somskulle utföra kungens värv. Av de främmande kungarna Albrekt av Mecklenburg och Kristoffer av Bayern har inte utfärdats några formella gårdsrätter men däremot till innehållet mycket liknande förordningar, somhuvudsakligen riktar sig till fogdar och ämbetsmän med uppmaning till dem att iakttaga den rätt som tillkommer bönderna. De stadgor det här rör sig om är Albrekts stadga från Stockholm 1375 Kristoffers förbudsplakat från Lödöse av 1442.^ Beteckningen gårdsrätt återkommer dock i och med Karl Knutssons gårdsrätt av 1448, somär lika med Margaretas och Eriks av Pommern gårdsrätter och anknyter därmed till den nordiska traditionen. Vill man förklara kungens växande makt ifråga omlagstiftning och domsrätt finns det alltså flera förklaringsgrunder. Troligen har kungarna använt sig av flera vägar. Skenningestadgans föreskrifter omsådana områden sominte regierats av landskapslagarna är den närmast till hands liggande formella grunden samt ^ Även om Knut den stores vederlagsrätt är den äldsta skriftligen bevarade är det troligt att sådan äldre rätter funnits, i varje fall i Norge. 1 Den store saga om Olav den hellige, utgiven för Kjeldeskriftfondet av Oscar Albert Johnsen och Jön Helgason, I, Oslo 1941, här kap. 43 (annars vanligen 58): hann let upp telia fire ser laug pau er Hacon Apalsteins fostri hafdi sett i fyrandheimi. (I: 104). Drag av kunglig lagstiftning finnes alltså redan här men möjligen rör det sig därvid i första hand om former för hans befälsrätt. Se vidare under kap. Sanningsprövning och domstol kängre fram. Texterna härtill finnes hos Hadorph, Några gamla stadgar, Stockholm 1687 s. 8, varjämte ifråga om hans egen gårdsrätt vid myndig ålder samt Eriks av Pommern gårdsrätt hänvisas till Drottning Margaretas gårdsrätt eftersom de är likalydande med något undantag. Hadorph a.a. s. 32-34. ^ Se not 6. Hadorph, a.a. s. 27. Hadorph, a.a. s. 48. Hadorph, a.a. s. 51.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=