178 att lagen helt skulle ha uppkommit somsedvanerätt. Omdetta skall här inte vidare diskuteras men det är av vikt att konstatera att vid stadfästandet av de två landskapslagar, där sådan förekommit, nämligen UL och SdmL, så har kungen varit angelägen om att framhålla att det är landskapsmenigheterna som först antagit lagarna och sedan har dess representanter kommit till kungen för att undfå dennes stadfästelse.^ Detta har tidigare framhållits. Däremot har Herlitzi sitt arbete Omlagstiftninggenomsamfällda beslut av konung och riksdag från 1926 I s. 75 ff enligt mitt förmenande gjort en betydelsefull skillnad mellan sådana förändringar i gällande rättsordning, som kungen inte fick göra, liksom han inte fick rubba de enskildas rättssituation."* Här gällde med andra ord de svenska landskapslagarna. Men han hade en viss rörelsefrihet på sådana områden som omfattades av den vid sidan av de särskilda rättssamhällenas frid stående kungliga friden. Det är här som kungen kan ge skyddsbrev för kyrkor, kloster och andra fromma institutioner, liksom till städer, bergverk, frälset av såväl kyrkligt som världsligt slag. Det är också med stöd av detta vakuumi den landskapliga rättsordningen som han direkt i Skenningenstadgans ingress ger och tar sig rätt att föreskriva hur det värdsliga frälset skall uppföra sig och vad för detta frälse är tillåtet och icke tillåtet. Med denna stadga av 1284 tangerar Magnus Ladulås även ett annat område som så vitt vi vet inte förut varit uttryckligt rättsligt reglerat, nämligen sin befälsrätt över den kungliga hirden. Att en befälsrätt förelåg för kungen över de samlade stridskrafterna måste ligga i öppen dag. Det kan dock ifrågasättas om denna rätt hittills hade varit inskränkt till sjöstridskrafterna, ledungen, där befälsrätten i till vår tid bevarat material framgår av UL Kg 10-12, för att sedan återkomma i MELL Kg 6 § 3 och KrLL Kg 5 § 3 i de eder som lagmännen och allmogen skall gå till kungen. Redan här har en omsvängning och ändring i sak ägt rum. Om ledungen är inte längre något tal i landslagens båda redaktioner. Däremot har frälset och rytteriet blivit det primära vapnet och detta innebär med andra ord en ändring i den ordning som var stadgad i UL och andra landskapslagar. Man finner här närmast en rät linje från den ordning, som Tacitus beskriver i Germania kap. 7 och 12, 3 st. I kap. 7 talas dels om kungar, som utväljes på grund av sin höga börd, medan härförare väljes med hänsyn till sin tapperhet. De senare eller, som beteckningen i kap. 12 lyder, hövdingarna, representerar de olika grupper, som går under namn av hundaren och där varje hövding tilldelas hundra följeslagare ur folket. Den i Skandinavien äldsta befälsrätten eller hövdingerätten i skriftlig form torde vara den danska vederlagsrätten, som enligt föreliggande danska källor, går tillbaka till Knut den stores hirdrätt under namn av Vederlagen. Denna skulle vara given av kung Knut för den utvidgade hird, som samlats i formav ^ Se Confirmatio till UL och SdmL hos Holmback-Wkssén, SLL 1, s. 5 resp 3, s. 3. Herlit/, Nils, Omlagstiftning genomsamfällda beslut av konung och riksdag 1 s. 76.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=