177 under 13/ och 14/ med de där angivna betydelserna ”fördela, disponere, partiri”, samt ”utbyta”. Här finns klart inslag av ”skifte” eller ”utbyte”. Ett annat ord vars innebörd bör uppmärksammas är ordet dom, eller som dess medeltida formlyder, nämligen domber. Schlyter har här tre betydelser, varav den första är ”tillstånd”, vanligen i sammansättningar av olika slag. Här kan bortses från denna innebörd för att i stället ange den andra, somär vår vanliga form ”dom,” medan Schlyter under 3/ anger ”domsrätt”.' Vad som emellertid är märkligt i detta ords användning i gammal tid är den avvikelse från vårt språkbruk, somdär förekommer. Vi är vana vid att i domen se det slutliga avgörandet av en rättstvist och därmed följer somnågot närmast självklart att tvistemålet därmed också är bragt till ett slut. Det bör dock redan här påpekas, även omsaken längre framkommer att behandlas, att i den straffprocess, somförekompå tinget och där svaranden hade att värja sig med ett större eller mindre antal edgärdsmän, gick domenföre edgången och innebar alltså att svaranden av tinget ålades att på visst sätt värja sig. Kunde så inte ske utan han brast åt eden var han i och med detta redan dömd och något ytterligare förfarande för hans vidkommande utsiktslöst. Kunde han värja sig genom någon form av bevisning, gudsdom eller edgärdsmän så var han därmed friad. Bevisningen hade men andra ord följt efter domen efter vårt sätt att se. Detta spörsmål skall här emellertid inte föregripas. Anledningen till att det nu anföres är närmast att frågan om lagstiftningens eller domens primat ingalunda är oviktig med hänsyn till hur den ena eller andra företeelsen uppkommit. Man kan dock säga att den ursprungliga frågeställningen går så pass långt tillbaka att den förlorar sig i de avlägsna tidsåldrar då skriftliga källor, om inte saknas dock är så pass sällsynta, att det är svårt att få något klart grepp omutvecklingen. Finns nämligen vissa uppgifter i urkunderna medan andra saknas så ligger möjligheten till en snedbedömning snubblande nära och en sådan kan då ge en skev bild av vad somi själva verket har ägt rumi händelseutvecklingen. I sitt arbete Den svenska landslagens författning i historisk och komparativ belysning från 1947 utgick Fredrik Lagerroth från ”den dömande maktens primat,”^ och angav därmed också att lagen var en dom, som förutsatte att folket medverkade vid lagstiftningen. Han gick ett steg vidare genom att proklamera att ”det svenska folket deltager i dess (lagens) stiftande alltjämt”. Historiskt må detta vara riktigt men folkets deltagande i lagstiftningen under vissa tidsperioder må starkt ifrågasättas för att inte helt bestridas. Man tänke bland annat på förfarandet under stormaktstiden, framför allt under dess senare skeden efter 1682. Lagerroths uppfattning blir därför att domen sedan gammalt skulle vara formen för ändring av rättstillståndet. En annan följd av detta betraktelsesätt är ' SSGI. 13 s. 121-122. ’ Lagfrroth, F. Den svenska landslagens författning i historisk och komparativ belysning s. 140.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=