1. Inledande synpunkter Den undersökning, somunder titeln Kungen och rätten härmed framlägges utgör ett försök att klarlägga uppkomsten och den första utvecklingen av den svenske kungens lagstiftningsmakt och domsrätt, liksom också att följa dessa befogenheters vidare förändringar fram till den s.k. senare landslagen. Eftersom det i skrift föreliggande materialet i många hänseenden för en sådan uppgift är synnerligen ofullständigt måste vissa antaganden göras. En del av dessa antaganden står i motsättning mot vad som tidigare har förutsatts av forskningen. Sådana förutsättningar har dock inte alltid varit särskilt välgrundade, andra inte grundade alls. Som exempel på antaganden av detta slag vill jag nämna särskilt två, vars lämplighet jag har haft anledning att starkt ifrågasätta. Det ena är påståendet att det skulle föreligga skyldighet generellt för medlemmarna av de germanska stammarna att deltaga i tingsförhandlingarna. Något allmänt belägg härför finns inte och det förefaller föga rimligt att sådan skyldighet skulle föreligga sedan befolkningen blivit bofast och jordens brukande blivit mera allmänt genomförd.' Somett andra exempel vill jag anföra det ofta framförda påståendet att bland den svenske kungens skyldigheter skulle ha ingått att vårda den inre och yttre friden. Så vitt man kan utläsa ur äldre stadganden var kungens huvuduppgift att vara överbefälhavare vid krigsföretagen. I äldre tid har troligen befälsskapet över ledungsflottan därvid varit den allt överskuggande uppgiften. Att vårda någon inre frid finnes däremot inte belagd förrän i 1319 års valstadga och då har kungadömet funnits under en avsevärd tid tillbaka. Som belägg för sin åsikt har H. Hjärne andragit att brottet uppfattats som ett brott mot hela samhällsordningen och därmed somett fridsbrott.^ Detta är dock en abstrakt konstruktion emanerande från tyskt rättsfilosofiskt tänkande under 1800-talet, och man kan svårligen tillskriva våra förfäder ett sådant betraktelsesätt. I Sverige torde han också vara ensam omdenna konstruktion. Däremot har det funnits ett flertal fall av speciella frider, utfärdade av kungar, ibland i formav vad vi skulle kalla lejdbrev. Denna företeelse snarare bestyrker ' Tacitus anger i Germania kap. 11 att om viktigare frågor rådslår hela folket, dock utan att nåmna någon närvaroplikt. ^ H. Hjärne, Omden fornsvenska nämnden ss. 2-3, med åberopande speciellt av Wilda.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=