171 inte anledning att här gå närmare in på dessa spörsmål, somanföres för att visa att diskussionen om furstens ställning var synnerligen livlig i England och att det därför mycket väl kan tänkas att det statsrättsliga tänkandet i Norge ytterst emanerar från andra sidan Nordsjön. Under sådana förhållanden synes den enda rimliga förebilden till KS vara den norska Konungs skuggsid. Här finns nu i kapitlet om kungens domsrätt uppgiften omde fyra systrarna, vars namn var sanning, fredssämja, rättvisa och miskund,'*^ varvid det sistnämnda lämpligen bör kunna översättas med nåd. Enligt den litteratur somalltså vid denna tid var tillgånglig ifråga omfurstens plikter, skulle han i första hand ha att utleta sanningen när det gällde hans dömande verksamhet. Men även om man är med så pass långt så inställer sig frågan som ställes på sin spets i MELL R 38. Här anges att han har att upphäva alla falska domar och alla orätta domar, ett stadgande som även återfinns i VmL R 19. Fortsättningen av stadgandet lyder: ”Och lagmannen skall pröva, vad somär lag.” Frågan blir då omkungen skall kunna gå emot lag och därmed ge rätten ett annat innehåll ån det som lagmannen förkunnar vara lagens innebörd och avsikt. Samma innebörd har stadgandet i KrLL R 41: 1. Den fråga som aktualiserats här är dock närmast om sanningens utletande redan vid edsöreslagstiftningens antagande vid Alsnö möte också haft denna innebörd. Att frågan varit aktuell är uppenbart och då är det märkliga att denna omständighet förelegat omkring sjuttio år före landslagens utformande. Med en viss förenkling skulle man alltså kunna säga att kungens såväl lagstiftningsrätt som domsrätt genom Alsnö möte fått en betydligt skarpare och pregnantare formomkring år 1280. Nu är det ingalunda nödvändigt att förutsätta kännedom om tidens statsrättsliga litteratur i Sverige vid tidpunkten före Alsnö möte. I grannlandet Norge hade Magnus Lagaböte under åren 1274-1276 fått den norska landslagen accepterad på Gulatinget 1274, på Frostatinget 1275 samt på Borgartinget och Eidsivatinget 1276. Man kan förutsätta att dessa omständigheter var kända i vårt land. Av till vår tid bevarade 41 avskrifter av den norska landslagen finns det 11 stycken i svenska bibliotek, vilket säger något om kännedomen om denna märkliga lagstiftning i vårt land.'^- Efter att ha behandlat den speciella situation som lagmannens orskurd innebar enligt den norska lagstiftningen, avslutas tingfarebalken i kap. 11,3 (Tarangers översättning till modern norska) med följande stadgande: Ti den orskurd, som lagmanden gir, kan ingen bryte, medmindre kongen skulde finde, at vor lovbok vidner imot, eller kongen selv med vise maends samtykke skulde se at noget er sandere; ti han er sat over lovene.*- ■*' NI.L IV: 17. Se not 30 ov.in. De fyra systrarna anges här i kapitlet Dome pä Guds dommar, Korlcis kongeris dommar skal vere, s. 146 ff. ■*’ NGI, II SS. 4 och 5. Magnus Lagaboters Landslov, översatt av Abs.mon Tarangkr, Oslo, 1915.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=