166 Egidius Colonna, somdragit upp denna distinktion. Regimen regale anses råda då det är fursten som härskar enligt sin egen vilja och därför också bestämmer sina lagar, medan regimen politicuminnebär att han är bunden av de lagar som stiftats av medborgarna i staten. Med detta skall sammanställas ett annat arbete av Egidius nämligen De ecclesiastica potestate (1301—1302), där Egidius, somvar general för augustineremitorden utvecklade sin lära att all makt är ett utflöde från Gud och att denna makt tar form i kyrkan och dennas krav på att därmed vara överordnad alla världsliga institutioner. Genom bullan Sacrosanctae, med vilken Bonifatius VIII kungjorde de efter Liber Extra samlade kyrkliga dekretalerna under namnet Liber Sextus., klargjordes påvens maktposition 1298, och än mer markerades denna genom bullan Unam sanctam 1302, där papalismens världsherradöme utformades. Kungamakten var i sin tur ett utflöde från påvens och därmed kyrkans makt. Såväl lagstiftningsmakten hos kungen liksomdennes domsrätt var sålunda förankrad i den gudomliga makten. Hela denna lära förelåg utformad kring sekelskiftet 1300. Om landskapslagarna i vårt land kunnat betraktas somett utflöde av regimenpoliticum, så var kungamakten och kungens lagstiftningsmakt sådan denna tog gestalt i formav kungliga stadgor i allra högsta grad ett utflöde av regimen regale. Det var sålunda helt i sin ordning att furstemakten nu framträdde med anspråk på att kunna ingripa i den folkliga lagstiftning somhade tagit sitt uttryck i landskapslagarna. Det fanns emellertid i det svenska samhället en institution, en maktfaktor sominte kunde negligeras och det var rådet. Det blev också mellan kungen och rådet som maktkampen i Sverige kom att utspelas under de två århundraden, som följde efter Magnus Ladulås’ bortgång och fram till den ordning som inträdde i och med Gustav Vasas nya och nationella kungadöme. För kungamakten passade de nya statsrättsliga idéerna utomordentligt bra. De var somhand i handske, och detta trots att den svenska rådsaristokratien visade sig vara en maktfaktor av för kungamakten besvärande mått. Man kan betrakta hela tiden under unionshärskarna som en ständig kamp mellan kungamakt och rådsaristokrati och som en kamp mellan olika fraktioner inomdenna rådsaristokrati. Att emellertid Norden inte varit okunnig eller opåverkad av tidens statsrättsliga läror på kontinenten visar de utslag av kungaspeglar, som vi har bevarade till vår tid. Äldst är här den norska Konungs skuggsiå. Speculum regale, utgiven av Det Kongelige Nordiske Oldskriftselskab, Köpenhamn 1920,^° och troligen skriven någon gång mellan 1240 och 1263. Det handlar här om en lärobok för kungasöner, och vid denna tid var det Håkon Håkonssons söner, Håkan den unge och sedermera Magnus Lagabote, somskulle uppfostras för sina framtida Arbetet är senast översatt till nynorska av Ai.i- Hni fvik under titeln Kongsspegelen, 7:de utgåvan 1965.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=