146 stadfästelse, eftersom stadslagen endast fick användas av orter efter kungligt tillstånd, alltså efter kungligt privilegium. Att beteckningen bjärköarätt och stadsrätt användes som synonyma begrepp framgår av ett ofta citerat brev av kung Albrekt av den 7 februari 1365 från Ulvsby nära nuvarande Björneborg i Finland. Här användes bjärköabeteckningen i sammanhanget — ut jure civili dicto ByarköLagh för samma brev angivna — libro legumnuper edito — vilket åsyftar MEStL."*^ Ett synnerligen ambitiöst arbete har nedlagts av Holmbäck, för att tidsbestämma MEStL:s tillkomst.'’’ Tyvärr har detta arbete inte lett till något definitivt resultat, förmodligen beroende på att olika handskrifter lämnats olika städer allt efter som det de erhållit sina privilegier. En tidsbestämning hade varit värdefull i och för tidsbestämningen av MELL och man hade genom en sådan kunnat närmare konstatera i vilken mån MELL påverkat MEStL. I brist på sådan möjlighet kan man dock ifrågasätta ominte de båda lagarbetena utarbetats nära nog samtidigt. Hälften av stadgandena i MEStL är i stort sett lika med MELL:s motsvarande, en fjärdedel har sin utgångspunkt i MELL medan för endast en fjärdedel kan konstateras nyskrivning eller omskrivning efter hittills okända källor. Enligt Wessén skulle emellertid så pass mycket somnära hälften vara nyskriven text utan kända källor medan V3 vore hämtad ur MELL och hade sin källa i BjR.^’ Här föreligger alltså en differens sommåhända inte är alldeles betydelselös. Det måste emellertid ihågkommas att om man gör en jämförelse mellan MELL och MEStL så gör man detta mellan två inte jämförbara lagar. Man bör ihågkomma att MELL var avsedd att träda i stället för de skilda landskapslagar som förelåg för att därigenom åstadkomma en enhetlig lagstiftning för landsbygden i riket, medan MEStL får betraktas som en normsom kunde anpassas till olika städer efter deras behov och allt eftersom de avancerade till ställning som städer. Att bli stad innebar att få ett särskilt jurisdiktionsområde, inom vilket stadsrätten skulle tillämpas. Det innebar vidare att detta område utbröts ur landskapsrätten och att en särskild domstol för detta ändamål inrättades i staden. I tysk doktrin har man gått så pass långt som att betrakta staden som bildande en juridisk person.^~ Även om man inte vill använda sig av ett så pass modernt uttryck, så kan man konstatera att staden hade sin egen rätt och att denna stad företräddes av sitt råd. Omman frånser de städer på kontinenten som emanerar från romerska tiden och håller sig till dem, som ligger vårt land närmast, d.v.s Hansestäderna, så MEStL s. LVnot3. MEStL s. LVI not 5. MEStL s. LV-LXXXVII. 50 MEStL s. LXXXII. 5' MEStL s. XLIX. Här föreligger alltså en differens mellan Holmbäck och WnsstN. Det nya inslaget i MEStL är alltså enligt Wessén avsevärt större än enligt Holmbäck. 5* Planitz, Die deutsche Stadt imMittelalter ss. 295 och 320.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=