145 detta krav på sanningens utforskande träder fram; det är ett utslag av det kungliga inflytandet på lagstiftningen, som nu gör sig gällande och som innebär att landskapen kommer att med sin rätt införa bestämmelser omdenna nämndens skyldighet. Det sker i edsöresbalken i ÖgL och DL, i övrig landskapsrätt i Kg, i VgL I genomLydekini bok"*^ samt i VgL ID^ utan särskild rubrik. Till de rättsliga förändringar som ägt rumvid denna tid bör omnämnas den förändring av samhället som grundandet av städer medfört. Med detta följer även en ny formav lagstiftning i skepnad av bjärköarätt och sedermera stadsrätt. Den nya form av samhälle som städerna och köpenskapen representerar medför förändringar av samma slag somuppkomsten av en stormannaklass och kyrkans uppträdande. Här skall dessa företeelser inte närmare beröras. Här och där i den föregående framställningen har saken förts på tal och denna plats motiverar endast att de rättsliga urkunderna och vad de kan innebära något beröres. Bjärköarätten finns till vår tid bevarad endast i en fullständig handling, den i B 58 för Lödöse utförda lagtexten tillsammans med den s.k. yngre Västgötalagen (VgL II). Av övriga två återstoder finns så pass litet kvar att några säkra slutsatser inte kan dragas av dem. Det har antagits på sina håll att den för Lödöse utfärdade bjärköarätten även skulle ha gällt för Stockholm."*^ Troligen är så inte fallet. Däremot är det mycket troligt att för Stockholm har funnits en nu förlorad bjärköarätt eller stadsrätt, eftersom Stockholm vid 1200-talets slut måste anses ha innehaft en ställning som allt mer började likna en huvudstads och i varje fall måste ha varit mycket betydelsefull för östersjöhandeln. Till en början må klarläggas att beteckningarna bjärköarätt och stadsrätt begagnas omvarandra men att denna sammanblandning inte torde ha någon reell betydelse. Beteckningen bjärköarätt är den äldre och ursprungligare beteckningen för rätten i en köpstad eller handelsplats och har från Norge införts och tillförts vår rätt. Dess ursprung är utan tvivel ön Bjarkey i Nordnorge somjust var en sådan handelsplats av stor betydelse för handeln på Finnmarken och Norra ishavskusten. Jag tror mig ha klargjort detta i en uppsats i Rättshistoriska studier, vol 5, 1977 benämnd Biarceyiarréttr och bjärköarätt. Beteckningen stadsrätt är utan tvivel av tysk extraktion och torde ha inkommit i vårt rättsspråk genom hanseaterna. Beteckningen köpstad motsvarar ganska ordagrant den latinska beteckningen vdla forensis.^^ Den är sedan använd i Gustav II Adolfs företal till 1618 års utgåva, där han inte bara använder uttrycket Köpstäder vthi Rijket utan även nyttjar sammanställningen Stadga och Laghbook och genom användandet av ordet stadga anger att han själv har utfärdat lagen. Därför behövde inte heller Magnus Erikssons stadslag någon B 59. B 58. ■*'’ Anoi I Srnuc K i CCSMAE vol. VI .s. XXI, SSGL. 6, s. XXXIII, WtssFN i SLI 5, s. XCV. Holmback i MEStL, Rättshistoriskt bibliotek, 7;e bandet, s. LVI not 4.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=