142 men att kungen har att utleta sanningen; han skall upphäva alla falska domar och alla orätta domar. Och lagmannen skall pröva vadsomär lag. Det märkliga är emellertid inte att stadgandet återfinnes här. I stället är det uppseendeväckande att det återfinnes redan i VmL R 19, där dock ordet utleta i stället ersätts av pröva. VmL är för övrigt den enda landskapslag som innehåller ett stadgande av detta slag. Man får emellertid vara på det klara med att den handskrift som av Schlyter lagts till grund för den av honom, som den yngre VmL betecknade lagen, B 57 tillhörig Kungliga Biblioteket i Stockholm, är av honomtidfäst till ”förra hälften av 14:e århundradet”,^^ vilket innebär att denna tidsmässigt är från ungefär samma tid som de äldre handskrifterna av MELL. De uppfattningar om kungens skyldigheter, som nu upptog de lärdes och för statslivet intresserades tankar, kunde med andra ord mycket väl komma till synes i en så pass sent utskriven landskapslag. Det märkliga är närmast att denna handskrift av VmL stått UL ganska nära, men UL har inte ett ord av samma innebörd ifråga om kungens domsrätt. Även om VmL alltså i många avseenden står UL rätt nära, så har man tydligen inte funnit opåkallat att i denna handskrift ta med tankegångar som sedermera kom att inflyta i MELL och än senare i KrLL. Vid behandlingen av detta fall bör uppmärksammas att VmL R 19 enligt sin lydelse gäller vid vädjande och domar och alltså närmast vid vad vi numera kallar civilmål. Så är också fallet med stadgandet i KrLL R41: 1, som i såväl inledningsordens text som ifråga om rubriken gäller vid kungens rättarting,^^ medan någon dylik begränsning inte finns angiven i MELL. Möjligen kan man av dessa omständigheter dra den slutsatsen att utletandet av sanningen inte hänför sig till brottmålen utan snarare till civilmålen. Ytterligare ett spörsmål anmäler sig sponant vid behandlingen av detta stadgande. Det talas visserligen omalla falska domar och alla orätta domar. Frågan blir dock om det endast är domsluten som sådana som kan bli föremål för kungens prövning, eller om det även är den till grund för domen liggande bevisningen, som på detta sätt kan skärskådas. Anledningen till detta är ett uttalande i Umstyrilsi kununga og höfdinga. Andra balken pag. Moberg 31, där uttalandet lyder: Nu är thet tuäggia handa rätvisa, thr kunungr skal enkannelika haua: Thet är rätvisa i laghen ok i lagha domom. - Annor rätvisa är thön han skal haua, thz är rättr jamnadhr manna mellom, huat thz är i domom ellr andromåthäuom?^ Uttalandet är märkligt såtillvida att här ges i vad sc^m kallas det andra slaget av rättvisa ett tidigt uttryck för jämställdhet. Fortsättningen på framställningen lyder på följande sätt: Lat huarium haua sit eghit, ok huariurn thz hänom bör til rätta, Spakum mannomfridh ok frelse, fromum ok dygdelikum mannorn SSGL5., s. XXII. SSGL 12, s. 236. SSFS häfte 235, BD69: 1, s. 31.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=