141 1977, s. 125 ff, där dock förfarandet har beteckningen rättarting samtidigt som man anger att i Sverige beteckningen var räfsteting, vid reduktionsförfarandet. De olika förfaranden, som alltså går under beteckningen räfst eller landsting och rättartingen kan möjligen sägas ha blivit närmare definierade i KrLL R. Som anledning till räfst anges att kungen svurit att styrka rättvisa och sanning, nedtrycka alla orättvisor samt frälsa sin allmoge från orättfärdigt folk såväl inländskt somutländskt.-’’ Kan han då inte själv infinna sig till räfsten eller landstinget, skall hans domutövas av biskopen med två kapitelmedlemmar samt lagmannen med två riksråd,’-’ alltså en domstol omsex personer. Därvid skall lekmän döma över sådana saker sominte skall komma under klerkerna. Domstolen består sålunda av sex personer men har vid sin sida den konungs nämnd om tolv personer, som har svurit att styrka rätten enligt konungahalken, varmed måste förstås den nämnd som anges i KrLL Kg 32 samt R 42. Som redan har framhållits är det samma nämnd, som enligt KrLL R 41 och 42 tjänstgör vid rättartinget. Som ett tydligt exempel på den vacklande terminologien ifråga om räfst och rättarting må även anföras ett tidigt uttalande i VgL II Addit. 5:1, där det även ifråga om stämningsfall heter: Stempnir mafyer hem pingh at manni /^em laghwnnin ^er at adrum r^efsing^e pings lutum. höte ut hotena;. oc a. III. marker at fyritinum. — Om denna räfst över huvud taget hade karaktär av kunglig rättskipning är högst osäkert inte minst av den anledningen att kungens rättsliga befogenheter i Västergötland enligt VgL I och II synes vara mycket oklara. Troligen har räfst i detta sammanhang mer karaktär av ett folkligt rättegångsförfarande än ett kungligt.’"* Skulle så vara förhållandet förefaller det som en utveckhng kunde spåras från ett folkligt förfarande under namn av räfst i VgL till ett mer genomtänkt kungligt förfarande i MELL och ännu mer i KrLL, där man sökt göra en begreppsmässig åtskillnad mellan räfst, som mer hörande till straffrättsliga förfaranden och kronans återvinningsyrkanden och rättartingen som mer avseende civilärenden. Mot detta kan möjligen tala föreskriften i VgL I R 3: 1 och II R 3, där det dock inte talas om kungens domsrätt men väl omatt han skall sätta nämnd inför sig: Man kan emellertid fråga sig varför nämnd skall sättas om inte domsförfarande skall äga rum. Närmare härom dock vid behandlingen av kungens domsrätt. Till slut må här återges vad som har ansetts vara den kungliga domsrättens syfte,vilket finns angivet i MELL R 38 och KrLL R41: 1. Stadgandet har forR9. ” R 10 pr. Detta stadgande anser K. H. Kari.sson, Den svenske konungens domsrätt, s. 88 vara korrumperat och föreslår en annan emendation. Detta torde dock inte vara nödvändigt eftersom S( Hl vri R 1 anmärkningar till denna flock anger att ett stort antal handskrifter har en annan läsning som ger en tydligare bild av vad man åsyftar. Schlyter anm. 37 till KrLL R 10 pr. Så till vida torde Karlsson ha rått att hs A här inte har den bästa läsningen. '■* Jfr härmed SLL 5, s. LIV not 1. MKLl. i Rättshistoriskt bibliotek 6, s. 186, not 19.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=