138 mationen uppenbarligen övertagit så gott som allt det gods som samlats dessförinnan. Genom att sätta likhetstecken mellan Guds lag och Mose lag vid tryckningen av KrLL 1608 fick man en grund för beivrandet av dessa brott som aldrig hade godtagits av landstingen men somnu komatt fastställas somsådana på grund av kunglig stadfästelse. Av edsöresrätten framgår även klart att det är kungen somi första instans tar sig an edsöresmålen, uppenbarligen i ett klart visat misstroende mot de folkliga domstolarnas förmåga att här hävda den rätt somhan givit. Det ligger i sakens natur, eftersom det vanligen var stormännen som hade ställning som lagmän och domare och där man följaktligen kunde befara att ståndsbröders överträdelser av edsöresrätten kunde medföra att densammas straffsanktioner inte skulle tillämpas i den utsträckning som dessa lagar föreskrev. Därför kom kungen att döma i första instans i formav konungsräfsten. På liknande sätt avdömde kungen i första instans de brott som bestod i att något brytes mot kungen av det som står i konungsbalken som anges i MELL Kg 31 med motsvarighet i KrLL Kg 35. För dessa brott skall en nämnd omtolv män för varje lagsaga tillsättas, som dömer kungens dom i första instans och alltså utövar kungens räfst. Ursprunget till dessa bestämmelser synes närmast vara Uppsalastadgans pp. 11-16, där det föreskrives att tolv män för varje lagsaga skall tjänstgöra som röjningsnämnd och som sådan leta och uppenbara brott samt avdöma demunder kungens räfst. Här föreligger dock en viss oklarhet. Redan i p. 5 av Uppsalastadgan har föreskrivits att kungens dom skall utövas av Embetsmannen med tre medlemmar av rådet i varje lagsaga. Nu synes som Embetsman ha varit förordnadJon Cristineson med titeln ”officialis regis generalis”, närmast med anledning av Magnus Erikssons beramade resa till Norge, somdock inte blev av.“^ Detta ämbetes vikt markerades även därigenom att Embetsmannen hade rätt att rida med 45 hästar medan ärkebiskopen hittills haft rätt till högst 40. Redan i MELL Kg 22 hade denna särställning återtagits och Embetsmannens hästantal nedsatts till 30 medan ärkebiskopens fortfarande var 40. Någon motsvarighet till dessa fyra finnes inte i MELL:s Kg, utan denna anordning får anses vara ett rent tillfälligt arrangement med hänsyn till kungens bortovaro. Man finner redan före MELL;s tillkomst en viss osäkerhet ifråga omutformandet av kungens domsrätt. Redan i Uppsalastadgan och Telgestadgan framkommer denna tvekan. Uppsalastadgan har till mycket stor del fått karaktär av straffrättsstadga, där det yttersta förfarandet inför kungen haft karaktär av räfst. Detta är ett gammalt uttryck, som redan edsöresrätten har som beteckning på förfarandet inför rätta av dem som begår brott, vilka betecknas som edsöresbrott. Motsvarande bestämmelser har sedan influtit i Kg i MELL, och då fortfarande med beteckningen räfst. Här förutsättes att åtal av den brottslige skall äga rum. Löfqvist, k. E., De svenska drots- och marskämbetena under 1200- och 1300-talen (VSLÅ 1936) SS. 35-37.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=