136 betet under åren 1349-1352 samt 1357-1358. År 1360 sedan åter drots under åren 1361 till sin död utanför Åbo 1364.’^ Ehuru han aldrig var beklädd med drotsvärdighet kan möjligen i detta sammanhang även nämnas JON Kristineson, som under åren 1344-1347 bar den sällan återkommande titeln konungens ^mbitsman, på latin officialis generalis eller högste ombudsman. Hans ställning var visserligen inte som senare Bo Jonssons den av faktisk riksföreståndare, men det är uppenbart att han skulle vara kungens medhjälpare och stå denne bi, särskilt när kungen var i Norge eller utrikes i övrigt. Dessa två män är det närmast som man med hänsyn till deras ställning har anledning se som de för lagverket närmast ansvariga, Nils Turesson som drotsen och JON Kristineson som den som i allra högsta grad hade Magnus Erikssons förtroende. Det omnämndes ovan att en särskild svårighet för demsom skrev stadgorna och sedermera redigerade landslagen, skulle ha varit hur kungens domsrätt eller den högsta rättskipningen i landet skulle ordnas. Det kan därför vara anledning att i detta sammanhang nämna några ord härom. Redan i de äldre landskapslagarna fanns en möjlighet att vädja till kungen och av edsöresrätten framgår klart att ett särskilt brott bestod i att inte åtlyda konungens dom.^^ I MELL Kg 32 är rubriken och innehållet ”våldgästning”. Detta bör ses i motsättning till KrLL Kg 36 där uttrycket ”våldsgärning” används. Uppsalastadgan har förut talat omvåldgästning i samband med bestämmelserna i 6-10 omtaverner och gästning, vilket även fått sitt uttryck i MELL Kg 23, dit gästningsbestämmelserna hänförts. En viss breddning av begreppet har sedan ägt rumgenomstadgandet i Kg 24 omvåld i allmänhet och Kg 27 omvåldsgärning mot den somkungen tagit i sin frid. Genomstadgandet ombrott mot vad som stadgats i Kg mot kungen, har en generalisering ägt rum av brottsbeskrivningen. Denna har sedan överförts till KrLL Kg 35 och därefter allmänt i Kg 36 betecknats som våldsgärning. Härigenomhar onekligen Kg i såväl MELL som KrLL blivit i hög grad en strafflag, där inte minst kungens dom kommer att få stor betydelse. En i straffrättsligt hänseende väsenlig förändring, som utmärker MELL i förhållande till den tidigare landskapsrätten, är införandet av en högmålsbalk. Hit har hänförts brott, som antingen varit betraktade som urbota eller som i ÖgL hänförda till edsöresbalkens senare del, flockarna 17-34. Det rör sig här om vad som kallas inomsängsdråp, d.v.s dråp inomfamilj. Dessa jämte en del han justiciarius och var ’’ Elgenstierna, i s. 356 under tab. 10 samt Sten Engström Bo Jonsson I. Till 1375 s. 329 i rej^istret där hänvisning till hans verksamhet anges. Engström, a.a s. 124 samt SBL 20 ss. 365-366. Hans hänförande till någon Sparre-släkt är dock inte belagd och han återfinnes därför heller inte hos Elgenstierna. ÖgL E 7 pr. VgL II Additt. 7; 18.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=