129 KrLL R 1 och 2 bägge dessa betraktade somdomare och utses av kungen sedan landskapet utsett tre män somderas förslag genom en kommission. Därmed är det också klart att den för landet gemensamma lagen skulle komma att tillämpas. Så skedde också och Holmbäck-Wessén har i en särskild bilaga 2 till utgåvan i nusvensk tolkning av Magnus Erikssons landslag påvisat hur under 1350-talet de olika lagsagorna i sina domar och brev tillämpat landslagen i de centrala lagsagorna medan längre tid har tagit i Västergötland, som ovan har påvisats. I Finland kom tillämpningen 1379, i Närke 1381, i Värmland 1414 samt 1391 på Öland. I Hälsingland hade landslagen ännu på 1430-talet inte införts. Detta successiva accepterande av landslagen visar att landskapen själva bestämde omoch när de ansåg lämpligt att införa den nya ordningen. Man uppehöll med andra ord fiktionen omlandskapens rätt att bestämma över rättsordningen, även om denna de facto utövades av de numera av kungen utsedda domarna. Därmed kan man säga att den kungliga lagstiftningsmakten hade slagit igenom. Det hade tagit cirka åttio år från tiden omkring 1280 och framtill landslagens genombrott på 1360-talet samt ytterligare lika lång tid innan hela landet antagit lagen och därmed givit denna kungliga form av maktutövning hemortsrätt i vårt land. I företalet till 1608 års tryckta utgåva förekommer uttrycket Och af meenighe Rijksens Ständer samtyckt, gillat och wedertaghin, på thet åhr 1442. Nu finns det inte uttryckligen angivet att någon riksdag skulle ha ägt rumvid denna tid. Däremot anger Karlskrönikan att kung Kristoffer hyllades på helga kors afften oppa mora sten alla sworo ther honomsyn edh oc han them ather samaledh a helge kors dag settis hans krona oppa (vv. 6897-6900). Detta skulle alltså ha ägt rum den 13-14 september 1441, och eftersom vid valet på Mora sten representanter för allmogen eller de ofrälse skulle ha varit med har man möjligen räknat denna tilldragelse som en riksdag, vid vilken landskapsmenigheterna hade tillfälle att ge sin uppfattning tillkänna även om hur lagen skulle uppfattas. Något riksmöte av verklig riksdagskaraktär under Kristoffers tid är emellertid inte känt, varför det ovannämnda uttrycket omatt menige riksens ständer samtyckt, gillat och vedertagit lagen 1442 inte får förstås bokstavligt, utan möjligen kan tanken ha varit att man i realiteten haft möjlighet att diskutera och godkänna lagens innehåll.'^ Efter valet och kröningen på hösten 1441 har Kristoffer i föreskriven ord- " Oi Aus PiTRi. En Swensk Cröneka i Samlade skrifter IV: 183. Tunbi rc., Sveriges riksdag 1, 110. Lonkroth, Svenska riksdagens uppkomst i En annan uppfattning s. 156.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=