127 skrift inte emanerar från stadfästelsetiden utan från senare hälften av 15:e århundradet enligt Schlytf.rs egen uppgift. Viktigare är måhända de omständigheter somHjärne andragit ifråga omstadfästelsens innehåll och de omständigheter, varpå han stöder sin uppfattning omstadfästelsens av honomifrågasatta äkthet. Detta spörsmål må emellertid lämnas därhän, då det knappast är möjligt att här komma till någon säker kunskap på grundval av vad vi nu vet om dessa handskrifters allmänna karaktär. Däremot finns det anledning att något begrunda vad den kungliga stadfästelsen somsådan kan ha haft för innebörd och verkan. Till en början kan då konstateras, att stadfästelsen av såväl UL som SdmL samt även KrLL, meddelats först när landskapen på sina landsting har godkänt de genom kungens initiativ utarbetade lagarna. Vi utgår då från att landslagen börjat tillämpas i Västergötland först genomEriks av Pommern stadga av 1416. Man har alltså iakttagit såväl föreskrifterna i 1319 års valstadga som föreskrifterna i SdmL hs B omallmogens medverkan vid lagens antagande. Nästa spörsmål är vilken reell innebörd stadfästelsen har. Man kan då utgå från stadfästelsens egna ordalag och konstatera att - enligt UL:s ordalag - det genomden kungliga makten ges/«// laglig rättskraft åt denna lag, — och stadga och stadfästa, skydda och styrka den till evärdlig efterrättelse. I rättssaker, domar och alla slags mål får man inte rätta sig efter någon annan lag än den som kungen stadfäst. Detta gäller inte bara den tre folklanden utan även Norra Roden, somtydligen haft vissa invändningar och där ett visst gammalt vadeförfarande fortfarande får tillämpas. Eftersom stadfästelsen av SdmL delvis är en avskrift av UL:s, sä är det inte förvånande att samma ordalag här återkommer somi UL, såväl ifråga ompositiv verkan som när det gäller negativ. Gammal rätt får med andra ord inte användas. UL:s stadfästelse föreligger på svenska men sedermera har en latinsk version blivit utarbetad. SdmL:s stadfästelse föreligger endast på svenska och när det gäller stadfästelsen av KrLL så föreligger denna endast på latin. Även denna omständighet är ett memento när det gäller att bedöma stadfästelsens äkthet och värde. Lagarna skulle lysas på tingen och uppenbarligen måste dä gälla att de skulle vara avfattade på ett för allmogen begripligt språk, något som måste gälla även för stadfästelsen. Eörst vid KrLL:s påbjudande genom Karl IX år 1608 har på dennes befallning en svensk översättning blivit utarbetad. Egentligen är landslagen först med detta förfarande formellt proklamerad. Bortsett från denna omständighet kan även ifråga omlandslagen konstateras att i stort sett samma ordalag eftersträvats somvid stadfästelsen av de tidigare landskapslagarna. Det heter här i 1608 års version att kungen vill att uti Werldsliga domar och saker skole thenna Lagh allenast brwka, och effter henne döma. Wij förbiude - at — någhon annan Lagh göra eller brwka, eller ther efter döma.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=