124 I Västergötland däremot dröjde det avsevärd tid innan lagen togs i bruk. I Eriks av Pommern stadga av 1416 anges i ingressen att man där antagit den rätt, som de hade i ”Oplandet,” och detta skulle ha skett 1389. Denna tolkning synes dock inte vara helt klar. Man kan också se det så att man först 1416 i Västergötland börjat tillämpa lagen, som redan 1389 hade i sin helhet godtagits i det Sverige somlåg norr omTiveden.^ ScHLYTER uppger att MELL skulle ha blivit lyst på herredagen i Örebro 1347 och då genast blivit antagen av Uppland och Östergötland (SSGL 10 s. LXVI). Schlyter har här följt Geijer, som i Svenska folkets historia 1832 angivit att en sådan herredag ägt rum.^ Geijers och Schlyters påstående får anses vara förhastat. Att sammankomsten i Örebro den 8 mars 1347 inte hade karaktär av herredag torde vara helt klart. MELL har alltså inte antagits på en herredag, men möjligen har den antagits på olika landskapsting. Landslagen har istället börjat tillämpas efter hand och successivt och därigenom så småningom kommit att bli gällande för hela landet. MELL har med andra ord utan kunglig stadfästelse börjat tillämpas i landet på sedvanerättshg väg. Vad som däremot är märkligt är vissa stadganden eller ordalag om lagstiftningen i MELL. Konungabalkens flock 5, 7:e artikeln föreskriver att kungen skall hålla, styrka och värja all gammal Sveriges lag, som allmogen har av fri vilja och med samtycke antagit och som är stadfäst av förutvarande konungar och deras kungliga makt —. Samma formulering har valstadgan i SdmL Addit. 1, §3, sjätte artikeln med undantag av att stadfäst utbytts mot konfirmerad, vilken skillnad sakligt naturligtvis inte betyder någonting. Även om nu inte MELL kom att bli stadfäst, så är det märkligt att den kommission, som arbetade med detta lagutkast, utgick från att landskapsrätten skulle vara stadfäst av kungen, vilket den inte var annat än ifråga om UL, SdmL och HL. Man kan därför fråga sig ommöjligen i någon formett erkännande av övriga landskapslagar ägt rumutan att detta kommit till vår kännedom.^ Troligen är detta inte fallet utan det hela måste framstå som ett redigeringsfel. I KrLL har nämligen orden och som är stadfäst avförutvarande konungar och deras kungliga makt uteslutits, vilket rimligen kan tolkas så att man upptäckt den oegentlighet, somden tidigare formuleringen inneburit. MELL s. XXXIX-XL. Den senare uppfattningen stödies av nagra av F. Odbkrg i Västergötlands fornminnesförenings tidskrift 1888 4:e häftets. 3, not 2 återgivna räfstetingsdombrev, enligt vilka i detta landskap ännu i början av 1400-talet tillämpades västgötsk lag. ^ E. G. Gfijfr, Samlade Skrifter V, 1 :a delen s. 153. Sc hiytfr svnes efter inlägg av H.EI. (E^.^RAlD ”för öfrigt Hj.arnf) 1874 inte längre vara så säker på att en herredag hållits. Elan anger det vara en (en) föga magtpåliggande fråga” (SSGL 13 s. XVIII). Utöver Närkeslagen som enligt vad som angivits ovan s. 99 var condito av Magnus Ladulås eller på något sätt sammanställd, så blev HL 1374 enligt notarialintyg den 7 oktober 1374 (DN 3, s. 302) godkänd av Magnus Eriksson, alltså långt efter det MELL samt SdmL B-hs hade utarbetats.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=