123 borde ske / vår skrivna kanoniska rätt, i våra synodal- eller provisialstatuter, ej heller i de privilegier, som medgivits eller förunnats av påvar, konungar och andra åt prästerskapet och kyrkorna i Sveriges rike till deras skydd och frihet, eller i de gamla sedvänjor, som införts till kyrkans förmån och hittills iakttagits såsomvärldslig och kyrklig lag} Till detta skulle kunna anges vad vi känner omden ekonomiska situationen i landet under Magnus Erikssons omyndighet. Till en början utfärdades av biskoparna, de flesta lagmännen och flera medlemmar av rådet i samband med kungavalet 1319 vad som brukar betecknas somfrihetsbrevet (SD 2199 med översättning SD 2199a), i vilket undertecknarna förbinder sig att under Magnus’ omyndighet uppehålla de friheter som tillerkänts män och kyrkor i landet. Tre veckor senare åtar man sig att vid kungens myndighet anskaffa hans sigill på dessa utfästelser. Det är inte känt att Magnus någon gång har erkänt denna utfästelse. Redan vid Magnus’ tillträde av regeringen måste Skåne lösas med ett avsevärt belopp och av de ”ursäktsbrev,” som framgår att avsevärd beskattning lagts på befolkningen. 1 vad mån dessa skatter även drabbat kyrkan framgår inte av breven, men för framtiden får biskop med 12 av stiftets mäktigaste män rätt att bestämma avgiftens storlek, när sådan ånyo kan tänkas ifrågakomma. Då fick inte lagmannen vara med, vilket dock blev fallet när motsvarande bestämmelse kom att ingå i MELL Kg 5 §6 samt KrLL Kg 4 §6. Har alltså den ekonomiska situationen vant klar för klerkerna vid Örebromötet 1347, så är det föga märkligt att de hänskjutit innehållet i Kk till biskoparnas avgörande. ”Ursäktsbreven” avgavs alltså året innan kommissionen sammanträdde i Örebro. Man kan vidare fråga sig om den räfst, som tog sig uttryck i den s.k. Jönköpingsstadgan 1352 och som innebar att kyrkans frälse helt indrogs, möjligen redan vid Örebromötet kan ha vant på tal.'* Någon stadfästelse av denna landslag kom inte till stånd, men den började tillämpas efter hand i landet. Till en början skedde detta i de östra delarna, alltså Uppland och Östergötland, vilket var naturligt, då dessa landskaps lagar jämte 1340-talets kungliga stadgor legat till grund för landslagsarbetet. Om något formellt antagande av tingen inom landskapen ägt rum är obekant. Vad man vet är att landslagen tillämpades i Västmanland och Östergötlands lagsaga år 1352, i Dalarna, Uppland och Södermanland år 1353 samt i Tiohärads lagsaga år 1357. Efter sistnämnda år var landslagen därför i tillämpning i hela östra Sverige med undantag av Hälsingland och bygderna norr därom. I Finland infördes lagen 1379 och i Närke år 1381.^ ■’ Protesten är avfattad pä latin och återges i SLL 6, (;ri N vid Vitterhetsakademiens diplomatariekommitte. " SD 4795. ^ MELLs. XXXIX-XL. han utfärdade 1346 (SD 4059—4061), XXVII i svensk översättning av Jan Lii d
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=