116 att Laurentius dog 1358, förefaller Schl\TERs tidsangivelse för Lydekini anteckningar till omkring år 1300 vara i tidigaste laget. Det förefaller mer rimligt att sätta tiden till 1320- eller 1330-talen, men tidsangivelsen måste betraktas somytterligt osäker. Problemet med det sista bladet i B 58, vari lämnas en rapport om mötet i Telge 1345, skall behandlas längre frami samband med denna handskrift. Det bör emellertid framhållas att redan på andra sidan i Lydekini bok talas omgamblumlagum, när fråga är ombiskopens rätt. Som denna gamla lag anges de bestämmelser, som finns i biskop Bryniolfs stadga och som sedan kom att inflyta i VgL II Kk 52. Det tredje komplexet av B 59 b är skrivet på latin och upptar bestämmelser av kyrkorättslig natur, som redan finns i Lydekini bok eller i Bryniolfs stadga. Här finns på åtskilliga ställen uttrycket de jure regio, vilket har avseende på edsöreslagstiftningen, vilket placerar även denna del i tiden efter 1280. Handskriften B 58 i Kungliga Biblioteket i Stockholm innehåller vad som går under beteckningen den yngre Västgötalagen (Y VgL eller bättre VgL II, då man svårligen kan säga vilken som är äldst eller yngst). Den innehåller därjämte Bjärköarätten för Lödöse samt ett latinskt utdrag ur vad som beslutades på mötet i Telge 1345. För det egendomliga sätt på vilket denna handskrift är sammansatt skall här inte ingås, då detta finns behandlat i KLNM20 sp. 340. Handskriften är troligen avsedd för Lödöse, eftersom Bjärköarätten är inbunden i samma band. Det mest uppseendeväckande i denna handskrift är onekligen att början av en rapport till biskopen i Skara avslutar handskriften. Man kan fråga sig varför? Omrapporten hade funnits i en anteckningsbok av den typ som Lydekini bok representerar vore ingenting att säga men det är helt obegripligt varför ett omsorgsfullt kalligrafiskt arbete lägges ned på början av en sådan rapport och vidlägges en handling, som man svårligen kan förknippa med Skarabiskopen. Problemet kvarstår olöst. Av den här lämnade översikten av landskapsrätten och de till denna hörande skrifterna framgår att avsevärda ändringar under 1200-talet ägt rum i Sverige, som i vissa fall fortgår ännu under första hälften av 1300-talet. Under förra hälften av 1200-talet är de för oss kända förändringarna inte så lätt skönjbara men i och med Magnus Ladulås’ vunna ställning som kung bli de alltmer påtagliga. Detta har i sin tur avsatt spår i den för oss kända landskapslagstiftningen och vi kan för alla de svenska landskapen somrättsområden konstatera att vi under relativt kort tid ha spår av två lagar. Så är fallet med UL, där rättsområdet fått en enorm utvidgning genom att en ny lag utfärdas för det nya Uppland, som även omfattar Gästrikland. Så är också fallet med SdmL, som genom de som Additament av Schl’iTER betecknade tilläggen från hs 2237 4;o, ger upplysning om en del tillägg som måste emanera från Magnus Erikssons eriksgata 1335,
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=