112 En känd sådan beskrivning finns i R 3, för vilken tidigare redogjorts i samband med Birger Jarls insatser för förbättrad lagstiftning. Överhuvudtaget är ÖgL:s R en utomordentlig redogörelse för det nya rättegångsförfarande i form av konungsräfst med därtill hörande nämnd, som så småningom avlöser det gamla edgärdsmannaförfarandet. Det framskymtar emellertid på åtskilliga ställen att det har funnits en äldre rätt, som man inte utan vidare kunnat bortse från i lagtillämpningen. Sålunda tillämpas på många ställen bevisningen genomvittnen samtidigt med edsgärdsmannaförfarandet. I A 2 talas omlaga hävd under den gamla lagen, då syster ej ärva med bröder, och jordabalken innehåller en mängd äldre bestämmelser, till vilka man ansett sig böra ta hänsyn. Denna äldre rätt har måhända inte i sin helhet varit nedtecknad. I en urkund från 1279^^ omtalas en pantsättning av jord hos biskopen i Strängnäs, som ägt rum enligt Östergötlands sedvana och lagar secundumconsuetudinem & leges Osgocie, och dessa nämnes bredvid sedvänjan i Södermanland cum vulgari sudermannie consuetudine. Vi har tidigare konstaterat vad som kallas ”Södermanlands sed”, somskulle ha gällt före 1285, varför man alltså här kan fastslå att rätten i Östergötland inte i sin helhet i varje fall fanns nedtecknad vid denna tid. På ett par ställen omtalas att avvikande rättssedvänjor förefanns i Småland och att det härigenom tydligt framgick att ÖgL även måste ha gällt för detta landskap, varför det inte synes vara av nöden att förutsätta någon särskild lag för denna del av vårt land. Den omständigheten att vi för Småland har en särskild kyrkobalk behöver inte betyda att där skulle ha förelegat en hel, nu förlorad lagstiftning. Växjö stifts speciella ställning kan ha föranlett en särskild kyrkobalk, sominte behöver ha varit en del av ett helt lagkomplex. Så torde också ha varit fallet med Öland. Inte heller här behöver förutsättas någon särskild lag fastän ölänningarna hade egen lagman. Från denna kunde vädjas till lagmannen i Östergötland eller till kungen enligt ett kungligt brev av 1281.’^ Uppvisar ÖgL ett starkt ordnande drag, troligen ett resultat av driftiga och starka lagmän och därmed också en för tiden ”modern” gestaltning, så kan detsamma inte sägas omvästgötarätten. Å andra sidan visar denna rätt en utveckling under så gott som hela 1200-talet sommåste betecknas somunik, och därför blir också västgötarnas rätt den som kanske väcker det största intresset och som därför också är den utan gensägelse mest omskrivna. Den rikhaltiga litteraturen skall här inte genomgås då denna framställning inte har det syftet. Det torde vara tillräckligt att hänvisa till de utförliga litteraturanvisningar som finnes såväl hos Schlyter somän mer hos Holmbäck-Wessén i de senares utgåva på nusvenska. För ett något modernare synsätt bör även anges litteraturen hos SD 665. SLL 1, ÖgL s. 4. ” R 3:1, B 39: 1, SLL 1, ÖgL s. 4. SD 736. SLL LÖgLs. 4. fick
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=