no När man sedan konstaterat bristande överensstämmelse har man kommit överens om att den nya lagstiftningen, som antagits av västmanlänningarna skulle gälla för Västmanland och den gamla skulle, eventuellt med vissa tillägg, vara gällande för Dalarna. Invändningen att man inte kunde ha två lagar omman hade samma lagman, har redan avvisats med hänvisning till att Uppland hade en lag för själva landskåpet Uppland och en lag för Hälsingland, trots att lagmannen över Uppland även var lagman över Hälsingland. Eftersom vi inte vet om det har funnits någon Värmlandslag, kan man inte med samma säkerhet föra detta resonemang om Västergötland och Värmland. Det är dock mycket som talar för att dessa två landskap har haft samma lag, nämligen VgL. Samma är troligen förhållandet med Södermanland och Närke som tidigare angivits, ävensom mellan Östergötland och Öland och måhända Småland, där man dock haft en särskild kyrkobalk. Detta behöver dock inte betyda att det i övrigt har funnits en lag för Småland, somskulle ha gått förlorad. Det troligare är att östgötarätten frånsett kyrkobalken har gällt för Småland och att där har funnits en speciell kyrkobalk kan ha berott på att det fanns ett Växjö stift, vars ställning alltid har varit föremål för en viss undran. Även här kan ett gammalt missionsstift måhända skymta. Om förhållandena ifråga om DL och VmL varit sådana som här ovan angivits som en möjlighet, så kan här också spåras anledningen till att VmL inte fått kunglig stadfästelse. Olika lagar för delar av lagsagan har säkerligen inte spelat någon större roll. Vad som däremot måste ha framstått som väsentligt är den omständigheten att den nya arvsordningen inte har accepterats av dalkarlarna. Stadfästelsens innebörd var bland annat att avlysa gammal rätt och att pålysa ny, dock först sedan den nya rätten blivit antagen av tinget. Inte heller har det ansetts lämpligt att på samma sätt som skedde med innevånarna i Roden och måhända även med gensträviga landsändar i Södermanland att med maktspråk få dalkarlarna att följa den ordning, som västmanlänningarna antagit. Här har det rört sig om gammal sedvanerätt. som de centrala myndigheterna inte har haft laglig rätt att mot befolkningens vilja företaga ändring i. Om man får anta att det gått till på sätt som ovan antytts, så visar detta att landskapen fortfarande hade det yttersta avgörandet i sina händer när det gällde rättsfrågor och att det sakliga innehållet i läran omregimen politicum— vare sig den var känd av de ledande lagmännen eller ej - dock var en realitet för landskåpets myndigheter. Därmed kan svearätten anses behandlad och vi övergår till en behandling av götarätten. Här kan iakttagas två områden, för vilka lagar gäller, nämligen Östergötland och Västergötland. Utan att gå närmare in på kulturhistoriska synpunkter kan man konstatera att vi är inne i vad somkan betraktas somden genuina kulturbygden för vårt land. Västergötland är vårt första kristnade landskap, vilket på flera sätt påverkat detta landskaps rättsbildning. Östergöt-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=