104 samt troligen 1291-1292.^^ Anund Haraldsson (vingad lilja)^^ var vid samma tid lagman i Södermanland och intog en framstående plats bland rikets stormän kring kung Magnus. Det finns anledning tillskriva dessa bägge män en stor del av förtjänsten att lagarna för dessa landskap nu började upptecknas. Att behovet av uppteckning av lagarna vid denna tid starkt bör ha gjort sig gällande framgår inte minst av den livliga förändring av samhället somnu pågår med därmed följande behov av rättslig reglering. Kring åren 1276-1277 har kyrkan erhållit förmånliga privilegier, vilka måste ta sitt uttryck i lagarnas kyrkobalkar, kung Magnus’ stadga bör kunna tidfästas till perioden 1276-1279 samt slutligen edsöreslagarna somvisserligen inte komförrän efter Alsnö möte 1280 men som möjligen redan varit diskuterade och i varje fall hade sina föregångare i Birger Jarls fridslagar. I detta sammanhang kan ytterligare en anmärkning göras. Vi talar av gammal vana om ”landskapslagar,” men egentligen bör den adekvata beteckningen vara ”stiftslagar”. Med Strängnässtiftet hade redan under senare delen av 1100-talet Närke blivit förenat sedan missionsstiftet (Eskils)Tuna blivit upplöst.I Uppland samlades alla de forna folklandens lagar i UL 1296 och även om en särskild lag i form av HL blev gällande för Norrland, så betraktades lagmannen över Uppland somlagman även för de norra bygderna av landet och hela norra Sverige som tillhörande ärkestiftet. Förhållandet mellan VmL och DL är väl inte helt klart, men även Dalarna hörde till Västerås’ stift. Ltt starkt kyrkligt inflytande har med andra ord gjort sig gällande och biskoparna har allt mer kommit att inta första platsen före lagmännen, något som redan framgår av SdmL Add. 1 och blir än mer utpräglat i MLLL Kg 1. Det bör vidare vara helt klarlagt att de klerikala intressena rent tekniskt fick en inte obetydlig förstärkning genom tiggarordnarnas inträde i det svenska samhällslivet. Detta kommer längre framatt närmare framgå vid behandlingen av rätten för städerna. Härmed fick antalet skrivkunniga en ökning med en helt ny grupp, som inte bara behärskade det rent tekniska återgivandet och mångfaldigandet av lagar utan även ägde kännedom om den kanoniska rätten och dess systematik, sådan denna framgår av Liber Extra. Visserligen hade vid Skenninge möte 1248 bestämts att varje domkapitel skulle ha ett exemplar av detta arbete, ur vilket ärkebiskopen och biskoparna årligen skulle uppläsa och kommentera för sina präster. Att besluten på detta möte inte omedelbart kom att medföra önskade åtgärder framgår av SD 449 (26/8 1258) och SD 456 (13/1 1259), där avlösning utan ärkebiskopens medverkan fick meddelas präster som inte iakttagit celibatskravet. Ännu vid 1200-talets slut var prästäktenskap en vanlig företeelse. Sten Carlsson, Folkungaättens lagmansgren, i Äldre svenska frälseätter, I s. 40, tab. 2. Hiitjebrand, Medeltiden II: 54—56. Se ovan not 14. Brilioth, Handbok i svensk kyrkohistoria I, s. 120.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=