103 sin underskrift sitt godkännande. Samtidigt beskriver hs B den rättshistoriska utvecklingen ifråga omSdmL på ungefär samma sätt somi ÖgL R3:2 anges en utveckling genom termerna/örsr — sedan — då — sedan — nu, fastän det i SdmL sker i formav årtalen för förändringarna. Omdet alltså inte finns någon anledning att betvivla att med hs B avses den från 1335 gällande lagen för Södermanland, så ställes givetvis frågan vad som avses med hs A. Eftersom denna hs inte har de ändringar som överenskoms 1325, måste med denna hs avses den lagstiftning som gällde 1325, d.v.s den då gällande lagen, vilken betecknas som laghhokinne. Omman vidare utgår från att med gamble lagbokhinne måste förstås någon annan urkund än den gällande, helt enkelt därför att med den kvalificerade representation som mötte upp 1325, kan inte ett misstag allra minst i skriftlig form förutsättes, så måste det ha funnits en äldre lagstiftning som avsetts med beteckningen ”gamla lagen”. Man kommer på detta sätt fram till att det trots allt måste röra sig om tre olika lageditioner, där det dock i brist på upplysande källor är omöjligt att ange när och inom vilka tidsperioder den äldsta varit i kraft. Möjligen har Telgebeslutet 1276 föranlett en lagstiftningomskydd för de kyrkligaintressena men om denna varit i kraft fram till 1325 eller under tiden ersatts av någon annan lagstiftning låter sig inte med säkerhet fastställas. Wessén och Jägerstads uppfattningar är såtillvida lika som bägge räknar med tre olika lagar. Skillnaden dem emellan ligger däri att Wessén med den ”gamla lagboken” avser den lag som enligt honom skulle ha gällt vid slutet av 1200-talet medan Jägerstad med den ”gamla lagboken” avser den lag som är gällande lag 1325. Bägge anser att hs Aavser den lag som var gällande 1325. WiKTORSSON slutligen synes inte vilja uppehålla någon skillnad mellan j lagbokinne ochj gamble lagbokinne utan anser att anteckning i formav ändringar undan för undan införts i ”gamla lagboken.”^"* När sedan tilläggen blivit alltför många har man begärt kungens stadfästelse 1327. Häremot kan och måste invändas att Confirmatio klart anger att det är en ny lag som av kungen stadfästes 1327. Nu ger utvecklingen av rätten i Södermanland med tillhjälp av ett förpantningsbrev till biskop Anund i Strängnäs av den 22 mars 1279^^ en möjlighet att följa landskapsrättens utveckling inte bara i Södermanland utan även delvis i Östergötland. I detta brev finnes nämligen angivet secundum consuetudinem & leges Osgocie samt vulgari sudermannie consuetudine. Detta visar att i Södermanland vid denna tidpunkt inte fanns skriven rätt utan sedvanerätt och att i Östergötland man uppenbarligen var i färd med att övergå från sedvanerätt till skriven rätt. Lagman i Östergötland var vid denna tid Bengt Magnusson av Folkungaättens s.k. lagmansgren och lagman under minst tjugu år 1269-1289 WiKTORSSON, a.a. s. 25-26. ” SD 665.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=