90 pp. 5-9 samt i hans stadga av 1380 p. 4, i Kristoffers plakat av 1441 och 1442 p. 2 samt i Rådets stadga från Telge av 1491, p. 15. Förbudet mot extra pålagor återfinns i Alsnöstadgan p. 14, i Magnus legatill-dråp-stadga av 1284 p. 3, i Margaretas plakat 1403 p. 2, i Kristoffers Lödöseplakat av 1442 p. 2, i Kristians I:s plakat av 1458 samt i Hans II:s biavsked från riksdagen i Stockholm 1499, p. 4. När man samtidigt vet att under 1300- och 1400-talen en mängd oroligheter och uppror ägde rum, ibland under långa perioder såsom 1356-1363, Engelbrektsresningen 1434-1436, Jöns Bengtssons uppror 1457 samt de mer nationellt betonade resningarna under Sturarna 1470 och 1518, så framstår det uppenbart att de olika uppmaningarna till frid, mot våldgästning och mot att ålägga bönderna extra gärder varit verkningslösa. Vore så inte fallet, skulle de givetvis inte behöva att gång på gång upprepas. Också synes 1400-talet framstå som en av de mest laglösa perioderna i vårt lands historia, mycket beroende på statsmaktens försvagning och de ständiga motsättningarna mellan olika stormannagrupper. Har man möjligen haft förhoppningen att genomunion mellan de nordiska staterna komma ur dessa svårigheter kan man endast konstatera att detta visat sig vara en helt misslyckad utväg. Detta ligger också i sakens natur, eftersomsvårigheterna inte låg i motsättningar så mycket staterna emellan som motsättningar inom i varje fall olika grupperingar inom Sverige och även i Danmark. Som de utrikespolitiskt viktigaste spörsmålen framstår förhållandet mellan de olika rikena och hanseaterna samt kampen mellan Sverige och Danmark omhegemonien i Östersjön och herraväldet över Gotland. Den föregående framställningen ger vid handen att den samhälleliga utvecklingen i Sverige under 1200-talet avsatt djupa och bestående spår i den till vår tid bevarade lagstiftningen. Inte minst synes detta ha varit fallet under århundrådets senare del och då särskilt under den relativt korta tid, som Magnus Ladulås satt vid makten. Ändå är det möjligt att mycket av skriftliga urkunder från denna tid har gått förlorat. Särskilt uppseendeväckande är därvid tomrummet under Valdemars regering, alltså tidsperioden 1266-1275 men även tiden omedelbart efter Magnus’ död. Den förra perioden har givit anledning till förmodanden omsystematisk förstörelse av skriftliga handlingar från Magnus’ sida.^ Den andra kan möjligen förklaras genom Birger Magnussons omyndighet och det därav föranledda mindre aktiva handlandet från förmyndarstyrelsen. De stora förändringar som ägde rumi samhället föranledde också avsevärda förändringar i landskapslagstiftningen. Under 1200-talet hade kyrkans ställning så till vida förändrats att den kommit att intaga en ställning som rättsligt aktivt organ, nära nog av samma slag som stat eller, om man så vill, som landskapen. Hela det komplex av rättsliga föreskrifter, som kom att lyda under andlig domstol, var av djupt ingripande natur, och därmed följde också att de Tunberg i HT 1951: 366, Lönnroth, Kyrkan och det svenska tronskiftet 1275, s. 296.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=