89 dande män, måste ha uppfattats som representerande landskapsmenigheterna, och därmed fick den kungliga lagstiftningen en förankring i landskapen. Det är oklart om kungliga stadgar utfärdats före de nu nämnda. De har i så fall inte bevarats till vår tid och följaktligen kan vi därominte göra några uttalanden. Här ovan har antytts att den förändring av arvslagstiftningen, som traditionellt går under Birger Jarls namn, möjligen kan ha grundats på någon för hela riket antagen stadga. Mer än en förmodan är dock inte detta, vilket väl också får anses vara fallet med den redan av Erik Eriksson proklamerade friden och de fridslagar, somtillskrives Birger Jarl. I ett annat sammanhang förefaller Skenningestadgan ha varit något av en primör. Efter Magnus Ladulås redovisar Hadorph i sin stadgeförteckning en rad gårdsrätter av efterföljande kungar. Här finns först tvenne gårdsrätter under Magnus Erikssons tid, den första från 1319,^ som alltså inte kan vara given av kungen själv utan snarare av drotsen Mats Kettilmundsson, medan den andra är från 1335 eller samma år som Magnus Eriksson red sin eriksgata.^ Den senare gårdsrätten upprepas under Margareta år 1396^ och senare som Eriks av Pommern gårdsrätt 1403.'’ Magnus Erikssons första gårdsrätt är såtillvida intressant att hår förekommer fängelsestraff i form att ligghe innan tornenom och kosten watn ok brödh.^ Slarv med elden kunde föranleda att den skyldige kastades i elden.^ Gårdsrätternas förekomst är såtillvida symptomatisk att den utvisar att borgar och slott nu får allt större betydelse och att därför ordningsföreskrifter för besättningarna på dessa ställen blir nödvändiga. Inte minst torde denna nödvändighet vara föranledd av att man under 1300-talets lopp allt mer komatt använda utländskt krigsfolk i svensk tjänst. Vid en genomgång av innehållet i Hadorphs stadgor fäster man sig särskilt vid ofta återkommande föreskrifter av tre olika slag. Den första är den fridsmaning, som brukar inleda stadgans bestämmelser, den andre är det upprepade förbudet mot våldgästning och det tredje är det återkommande förbudet för länsinnehavare eller fogde att lägga någon extra skatt eller tungapå bönderna. Förutom i Skenningestadgan av 1284 finns fridsmaningen i den andra Skenningestadgan av 1335 p. 1, i Uppsalastadgan av 1344 p. 1, i Albrekts stadga av 1375 pp. 1-2, i Kristoffers plakat av 1441 p. 1 samt i Kristians I:s plakat av 1458. Våldgästningsförbudet fmns i första hand i Alsnöstadgan av 1280 p. 1, i den andra Skenningestadgan p. 5, i Uppsalastadgan pp. 7-9, i Albrekts stadga ’ Hadorph, Stadgar s. 8. ' SLL 3, s. 255 not 59. ■* Hadorph, Stadgar .s. 32. Hadorph, Stadgar s. 36. Hadorph, Stadgar s. 9, pp. 4 och 8. ^ Hadi^rph, Stadgar ,s. 9, p. 7.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=