5. Stadgelagstiftning efter Magnus Ladulås Tidigare har behandlats Skenningestadgans bestämmelser om hur kunglig lagstiftning skall försiggå,^ varvid särskilt framhållits de formella bestämmelser, som stadgan och därmed, Magnus uppställer för sådan lagstiftning. Stadgan innehåller emellertid betydligt mera än detta och härvid inträffar det egendomliga att från att ha behandlat generella förhållanden ifråga omlagstiftning övergår stadgan till att behandla frågor somnärmast avser den kungliga hirden eller de män, som utgör kungens närmaste omgivning och vilka han i första hand förlitar sig på. Stadgan övergår med andra ord till att bli vad man kallar en gårdsrätt med bestämmelser omvad kungens folk inte får företa sig. Att stadgans karaktär därmed förändras är tydligt. Från att ha varit en föreskrift om hur lagstiftning i allmänhet skall försiggå, börjar stadgan behandla spörsmål somberör det högsta krigarståndet, d.v.s det nya frälseståndet. Början göres redan i p. 1, där det föreskrives frid mellan alla män av all dödlig ovänskap e huru hogburnir mnen pixt <eru h^elst. ieller w^erdhoghe. I p. 2 förbjudes lenlek samband, särskilt mellan Wielborna mannx. I p. 3 förbjudes wari mnen och andra som tjänar i h^rramanna gardpum att nyttja okvädingsord sinsemellan. Stadgans karaktär av särskilt för frälset av'sedd förordning framgår i fortsättningen av att kungen tar i sitt beskydd änkor, faderlösa barn och gamla män, sompå grund av sin ålder inte kan tjänstgöra. Han kommer att ge demsitt brev härpå, och de som innehar sådant brev skyddas genom särskild straffbestämmelse. Här förekommer i fortsättningen kungens dom, som drabbar den som motsätter sig kungens bud eller inte kommer fastän han tre gånger blivit kallad. Stadgan avslutas med förbud att infinna sig till kungens överläggningar utan att vara kallad samt slutligen med bestämmelser om följets storlek för olika kategorier av frälsemän, där det högsta antalet får innehas av hertigen med 40 man, biskoparna med 30 man, andra medlemmar av rådet med 12 man, riddare och svenner med 4 och slutligen särskilt kallade med 2 man. Alsnöstadgan och Skenningestadgan inleder alltså den förändring i lagstiftningen, som sker genom att kungen ingriper. Att det sker med rådet synes vara viktigt därför att rådet, somframför allt bestod av biskopar och lagmän somleSD 813.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=