93 seendet bedömer den goda tron hos köparen. Det är klart, att en ”incura” eller ovårdsamhet försvagar verkan af hans ”bona fides”, så att t.ex. om han köpt saken för ovanligt godt pris eller af en person, hvars ställning för öfrigt icke vore egnad att ingifva köparen förtroende till att han (säljaren) kunde ega en sådan sak, eller om andra omständigheter tillkomma, som i någon mån kunna göra hans goda tro misstänkt, så måste han afstå saken. Någon bevisskyldighet i detta hänseende är efter den nya processordningen icke förskrifven i fråga om god tro, utan den har domaren att bedöma af förekommande omständigheter,*' och detta bedömande af den goda tron är just det, somframför annat röjer hans fina näsa.” Av dessa skäl trodde Sparre att ”den gamla vindikationsläran skulle få ge rumför en tidsenligare uppfattning”. Som synes begränsade sig Sparre här i sin redovisning av gällande svensk rätt till att referera de båda olika tolkningar av MB 49:2, somframförts i den svenska debatten. Men med så mycket mera eftertryck förde han framdet rättspolitiska motivet - hänsynen till omsättningsintresset - för de exstinktiva godtrosförvärven. 2. Niels Lassens uppsats Om det alltså troligen var från svensk sida som ämnet aktualiserades blev det emellertid från dansk somdet presenterades vid det femte nordiska juristmötet i Stockholmår 1884. Till detta hade dåvarande kriminalretsassessorn Niels Lassen inlämnat en större uppsats på 47 sidor med titeln ”Hvorvidt bor Vindikationsretten med Hensyn til rörlige Ting udelukkes eller indskraenkes til Fordel for godtroende Erhververe?” Lassens uppsats — eller snarare avhandling — är enligt min uppfattning ett av de " MB 49: 2 och SP 16:5 stadgade emellertid att förvärvaren skulle styrka redligt förvärv. Sparre ville tydligen introducera en inkvisitorisk princip, enligt vilken domaren utan bevisbördsregeln skulle bestämma om god tro förelegat. Någon ”ny processordning” som han åberopade, fanns emellertid inte. Niels Lassen var en av de mest framstående juristerna i Danmark under 1800-talet. Han blev dr. jur. 1875, kriminalretsassessor 1879 och slutade som justitiarius i Hojesteret 1909-1915. Fritz Dahl säger om honom ”Med sjaelden klarhed och Skarphed i Tanke forbinder L. en frodig jur. Fantasi; for Retsfilosofiens Problemer og den retsvidenskabelige Systematik sägner han Interesse”. SKL. En utförligare och mycket berömmande karakteristik ger F. Dahl i artikeln ”In memoriam”, TfR 1923, s. 303. I sina Erindringer I-II 1918-1919 når Lassen beklagligtvis inte längre än till år 1879 i vad gäller hans karriär somjurist. Dahls uttalanden antyder en naturlig motsättning mellan Niels Lassens utpräglat teleologiska metod och den med honom samtida rättsdogmatiska begreppsjurisprudensen. Lassen erinrar i sitt klara och skarpsinniga sätt att framföra en rättspolitisk analys snarast om 1900-talets rättsvetenskapsmän i Norden, t.ex. Per Olof Ekelöf.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=