91 mellan de olika ländernas vindikationsregler. Strömningar i den riktningen skulle fortsätta under nära ett sekel utan att leda till resultat. Vem som tog initiativet till ämnets upptagande vid det femte juristmötet år 1884 och hur det gick till när det accepterades är frågor, som inte kan med säkerhet besvaras på föreliggande källmaterial från själva mötena.^ Så mycket kan åtminstone sägas att Eric Josias Sparre även i detta sammanhang kan antagas ha spelat en viktig roll. Han var en av de drivande krafterna bakom tillkomsten av mötena; sålunda var han ordförande i den första svenska styrelsen.^ Sedan mötena fått en gemensam styrelse, utsedd vid varje möte för att organisera det nästföljande, var han ännu vid det femte mötet en av de svenska representanterna i denna form av gemensamt styrelsearbete.Av protokollen framgår att han framträdde ofta i debatterna, tydligen ej alltid till sin fördel och ej sällan ursäktande sig för att han talat så länge. Hans retorik torde ibland ha varit påfrestande,^ och det hände att han av andra talare fick påskrivet för sin vidlyftighet.^ Trots sina personliga egenheter var han otvivelaktigt en man av stort inflytande, och det kan tänkas vara på hans initiativ som vindikationsproblemen togs upp på det femte juristmötet i Stockholm. Han hade nämligen berört det i en föreläsning som han höll på det fjärde juristmötet år 1881 i Köpenhamn. Redan till det första mötet år 1872 hade han sänt in manuskriptet till en föreläsning: ”Några anmärkningar om den immobilära sakrätten”, som diskuterades på mötets andra dag.^ Till detta ämne återkom han vid det fjärde mötet och gick då även in på vindikationsproblemen beträffande lös egendom. Han yttrade därvid bl.a.: ** ”Detta i fråga omåen fasta egendomen. I fråga omden lösa egendomen åter, der lagen icke har kunnat gifva någon så bestämd förskrift om öfvergång af ^ En undersökning av brevmaterialet från dåtida ledande jurister i Norden, vilka engagerat sig för mötena, skulle möjligen ge säkrare upplysningar, men förefaller i detta sammanhang överflödig. ^ Se NJF 1872—1881; inledningarna. ■' Se NJF 1872-1881: inledningarna. Där intet annat angives är kursiveringarna i debattinläggen mina. ^ Vid 1878 års möte yttrade han sig över hövan livligt i debatten angående behovet av särskilda handelsdomstolar och avslutade sitt inlägg på följande karakteristiska sätt: ”Jag ber omförlåtelse, dels för det jag låtit hänföra mig att tala längre än jag ämnat, och slutligen för sättet för mitt uppträdande, som kanske icke tillfredsställer vetenskapens alla anspråk; men jag är en gammal kämpe på den politiska arenan och tillika en varm förfäktare af mina åsigter oaktadt mina 62 år. Omjag icke lyckas öfvertyga mina motståndare, det jag ej vågar hoppas, skall jag åtminstone söka göra mig hörd af de yngre, som framtiden tillhör med stoiskt lugn svepa in mig i min toga och mottaga den dödsstöt, som sannolikt kommer att gifvas mig, eller, för att hitta pä en lämpligare liknelse, jag skall trösta mig såsomskjutspojken: ”far skjutsar och får stryk, men han tål ock”, hvarvid jag för mina icke svenska åhörare, vill upplysa, att ordet: ”tåla” har en dubbel betydelse, icke allenast af: uthärda utan äfven förtjena.” * Se t.ex. nedan s. 18. ^ NJF 1872, s. 100 ff. och bil. s. 52 ff. * NJF 1881, s. 131 ff. Kursiveringarna i detta kapitel är mina. Jag skall icke heller uppträda till mitt försvar, men
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=