85 Visserligen erfor jag, att åtskilliga Kammarens ledamöter instämde med Herr C. A. Larsson, men jag hade också den glädjen att höra flere, som delade min åsigt, och jag tillåter mig derföre vidblifva mitt yrkande omafslag.” Efter ett fåtal repliker mellan Larsson och några anhängare till denne, respektive till Sparre, gick man till votering. Utskottets hemställan blev därvid avslagen med 65 röster mot 52. Utgången var alltså mycket jämn och opinionsutslaget oklart, då omkring hälften av kammarens ledamöter var frånvarande. Inte ens motionären, Eskilander Thomasson, synes ha varit närvarande; han borde eljest rimligtvis ha tagit till orda inför Sparres i hög grad provokativa inlägg. Då motionen alltså fallit i IL kam. trots lagutskottets förbehållslösa stöd, var det naturligt att debatten i 1. kam. blev summarisk. Ledamoten Sundell, somflera gånger tidigare uppträtt i ärendet, yrkade även denna gång avslag på utskottsutlåtandet. Han hoppades ”efter det beslut Kammaren fattat vid två riksdagar, att frågan åtminstone för några riksdagar borde vara död och begrafven”. Von Gegerfelt anmälde att om icke frågan redan genom IL kam. beslut fallit och "om den förekommit på en tid, då Kamrarne varit benågna att deråt egna någon uppmårksamhet”, skulle han yrkat bifall till sin egen reservation i utskottet. Vi har alltså belägg för att den framstående juristen Thomassons stort upplagda ansträngning att bringa frågan om vindikationsrätten under mera djupgående debatt misslyckades, inte minst på grund av den olyckliga tidpunkt vid vilket ärendet avgjordes. Sparre utnyttjade också skickligt denna — möjligen av honomsjälv skapade situation - genomatt i IL kam. direkt ifrågasätta ”omdet är rätt lämpligt att nu afgöra en så viktig fråga, somför ögonblicket ej synes rätt intressera”. Sedan här givits en samlad bild av vindikationsfrågans behandling vid 187375 års riksdagar är det anledning att ställa den sammanfattande frågan: vilkavar orsakerna till att anhängarna av en klarläggande lagstiftning omförstärkt vindikationsrätt enligt lagberedningens riktlinjer inte lyckades? De åtminstone 1874 och 1875 väl förberedda motionerna hade vid alla tre riksdagarna uppnått majoritet i lagutskottet trots att dess ordförande åren 1873—75 gjort häftigt motstånd. Motionerna och utskottsutlåtandena stöddes därtill vid alla tre riksdagarna såväl av flera framstående politiker i lantmannapartiet som av högt ansedda jurister, även omdebattörerna naturligen inte alltid var desamma. Som ovan påpekats finnes det anledning misstänka att lagutskottsordföranden Eric Sparre saboterade riksdagsbehandlingen av de för motionerna positiva utskottsutlåtandena åren 1874 och 1875 genomatt se till att de komupp för avgörande i respektive riksdagars allra sista skede. Därtill kom naturligtvis betydelsen av hans engagerade inlägg. En annan - också ovan anmärkt orsak - är säkerligen att representanterna för de båda meningsriktningarna talade förbi I. kam. prot. den 23 maj 1875.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=