83 Riksdagens snara slut och den ringa uppmärksamhet frågan inom Kammaren tyckes röna, anhåller jag derför omafslag å Utskottets hemställan. Huruvida Sparre, så som direkt antyddes av en annan motionär i samma fråga vid 1874 års riksdag, nämligen Ola Andersson, haft sitt finger med i spelet på ett sådant sätt att utskottsutlåtandet kom under kamrarnas behandling i riksdagens allra sista skede är ovisst. Men nog är det en händelse som ser ut som en tanke att en motion väckt såsom nr 10 dragits så på långbänken. Utskottsutlåtandet, som ju nära anknöt till det som avgivits av 1874 års lagutskott, var, liksom vid den riksdagen, snabbt färdigt, men fick ligga obehandlat i ett par månader. OmSparre verkligen med flit förhalat ärendet för att, liksomår 1874, få det avgjort i hast och av en uttröttad kammare, lyckades han fullkomligt. I II. kam., som behandlade ärendet före medkammaren, blev debatten icke på långt när så omfattande som vid föregående riksdagar och i I. kam. föranledde utlåtandet endast ett par kortfattade inlägg utan principiell betydelse. Sparre fick visserligen ett par instämmanden i det han anförde. Men mot honomuppträdde Carl A. Larsson,‘*° en välkänd och inflytelserik representant för lantmannapartiet med en bestämd gensaga; ”Denna lagförändring är den bästa, som Utskottet någonsin föreslagit, och jag har varit med flera gånger och stridt för en dylik förändring, men aldrig lyckats få den bifallen, hvilket förefaller mig så mycket besynnerligare, som man ej kan säga annat, än att den föreslagna lagen är en sådan, som vuxit in i folkets rättsmedvetande, ty, med undantag af hufvudstaden och härvarande polisförhållanden, finnes intet ställe i landet, der man ej anser sig vara berättigadatt från innehafvaren återtaga hvadman genomstöldförlorat; och i händelse innehafvaren är öfvertygad omatt godset blifvit stulet, vägrar han aldrig att återlemna det. Han får sedermera söka sig om efter regress hos den, som lurat honom. Ja detta är så inpregladt i vårt rättsmedvetande, i landtbons omdöme, att det grämer mig, att Grefve Sparre, som är en så lagklok man, vägrat att bifalla den lag, som i sådant hänseende föreslagits. Jag anser af själ och hjerta, att hvad Utskottet nu föreslagit bör antagas, emedan jag är öfvertygad » 39 II. kam. prot. den 22 maj 1875. Carl A. Larsson var ett exempel på en möjlighet till socialt avancemang, som fanns i det gamla bondesamhället. Hans föräldrar var ”fattigt arrendatorsfolk”, som saknade möjlighet att ge honomhögre skolutbildning. Han blev renskrivare vid Linköpings landskansli år 1842; från denna blygsamma början avancerade han till sakförare och pappersdragare av en ännu i början av 1900talet icke ovanlig typ, som var den merendels svagt litterata allmogen till stor hjälp. Han tjänade pengar, kunde köpa sig två gårdar och satt i bondeståndet 1859—60, 1862—63 och 1865. Han ansågs ha ett gott huvud och hans säkra minne, snabba fattningsförmåga och naturliga talarkonst gjorde honom till en politiker med inflytande. Han var 1866 ledamot av IL kam. och återkom 1872-1884. Från början liberal, för sitt sparsamhetsnit kallad ”andra kammarens stormklocka” övergick han senare till lantmannapartiet. 1873—74 var han ledamot av lagutskottet. NF.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=