81 därvid jämförliga förvärv liksom vid pantsättning på offentligt pantlånekontor. Dessa undantag var nu strukna i lagutskottets förslag, som även försvagade positionen för den som fått det stulna godset i sin hand genom arv eller gåva. Utskottsförslaget, som i övrigt innebar en redaktionell bearbetning av föregående års, komatt lyda: ”På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får Utskottet, medfästadt afseende jemväl derå, att i anseende till den olika tolkning, hvartill nu gällande lag gifver anledning, en förändring deri är af behofvet påkallad, med föranledande af ifrågavarande motion vördsamt hemställa: att Riksdagen måtte för sin del besluta en författning om återvinningsrätt till lös egendom, som blifvit genom olofligt tillgrepp egaren afhänd, så lydande: ”Med upphäfvande af 16 § 5 mom. i Kongl. förordningen om nya strafflagens införande och hvad i afseende derå iakttagas skall den 16 Februari 1864, förordnas somföljer: Har gods, som genomköp eller byte eller såsompant öfverlåtits af annan, än rätte egaren, kommit ur dennes hand genom olofligt tillgrepp; då ege han det utan lösen återfå hos den, som det innehafver, och söke denne sin fångesman. Har innehafvaren på god tro fått godset i handom, och afstår han det ej godvilligt; göre egaren sin rätt emot honom gällande genom stämning inom ett år, sedan godset tillgreps. Hvad nu stadgadt är, gälle äfven omgodset kommit i innehafvarens hand genom arf eller gåfva; dock vare innehafvaren, der arflåtaren eller gifvaren icke varit i god tro, skyldig att godset återlemna, fastän egaren icke gjort sin rätt gällande inomhär ofvan stadgade tid.” Lagutskottets ordförande Eric Sparre fick alltså uppleva att hans eget utskott för andra gången gick emot honom, trots att han vid de två föregående riksdagarna häftigt engagerat sig för ett vittgående godtrosförvärv. Utskottet hade till och med skärpt sin ståndpunkt till vindikationsrättens förmån. Sparre nöjde sig emellertid med att i korthet upprepa sina tidigare framförda argument, till vilka han lade några ytterligare påfund ur sin livliga fantasi för att åskådliggöra vindikationsrättens faror: ”Under obetingadt erkännande af lagstiftarens skyldighet att omhägna eganderätten, anser jag den väg dertill. Utskottet här valt, icke vara rätt lycklig. Det är genom ändamålsenliga polisanstalter brott böra förekommas eller, då detta ej kan ske, upptäckas. Medvetandet härom tryggar rättssäkerheten. Detta stora mål vinnes icke genom att i civil-lagstiftningen intaga allmänna satser, hvilka, praktiskt ohållbara, skulle omöjliggöra handel och rörelse Men fall kunna inträffa, der den redligaste man med största omsorg i en bod eller ett försäljningsmagasin köpt en sak, som, en gång, olofligen åtkommits, och det skulle störande inverka på den allmänna rörelsen, om man nödgades utlemna detta utan annan utsigt till ersättning än af en fångesman, som till äfventyrs saknar tillgång dertill. En ovårdsam egare, som, med full kännedom 6
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=