80 inomhvilken denna rätt skall göras gällande; i hvilket afseende jag delar LagUtskottets vid de båda senaste riksdagarne uttalade mening.” Thomasson accepterade alltså lagutskottets föreslagna begränsning av vindikationsrätten till ett årfrån det tillgreppet ägt rum. Som synes var hans argumentation både stark i sak och stringent i form. Det senare kan antagas ha bl.a. berott på att frågans behandling vid de båda föregående riksdagarna bidragit till att hyfsa ekvationen. Alla väsentliga argument förelåg presenterade, låt vara i tämlig oreda, och för en skicklig jurist somThomasson bör det ha varit en lockande uppgift att göra argumentationen för och emot vindikationsrätten mera överskådlig. Historiskt sett representerar hans argumentation ett klart framsteg. Medan man i den tidigare debatten i frågan inte eller endast ofullkomligt skilt på olika kategorier av argument, vilket i hög grad förvirrat debatten, introducerade Thomasson en terminologi, somgjorde det möjligt att analysera de olika argumenten på ett mer klargörande och överskådligt sätt. Hans terminologi var tidstypisk. Han skilde på ”abstrakt-teoretisk synpunkt” (”teoretiska skäl”), ”billigheten” och ”det praktiskt nyttiga eller nödvändiga”. Härigenomundgick han misstaget att behandla de olika argumenten som omde låg på samma plan. Det ”teoretiskt” riktiga - alltså hans rättsdogmatiska argument - var hämtat ur en romersk grundprincip. ”Billigheten” - alltså rättfärdighetsargumentet - fann han snarare tala för den bestulne ägaren och ”det praktiskt nyttiga och nödvändiga” - alltså det rättspolitiska argumentet - talade med stor styrka också för ägaren, därför att vindikationsrätten motverkade stöld och häleri. Thomasson kombinerade sålunda på ett intressant sätt dåtida begreppsjuridisk argumentation — det vetenskapligt riktiga—med rättsfärdighetsanalys och rättspolitisk bedömning. Lagutskottets ställningstagande byggde på det i ärendet vid föregående riksdag givna betänkandet. I sak gick utskottet längre än tidigare i att stärka ägarens vindikationsrätt.^^ Föregående år hade undantag gjorts för marknads- och Utskottet uttalade kort och gott i utlåtandet den 19 maj 1875, 1875:35. ”Utskottet, som fortfarande i hufvudsaken delar de af Lagberedningen i förevarande ämne uttalade principer, har dock ansett sig icke böra förorda den af Beredningen föreslagna inskränkning i egarens rätt att utan lösen återbekomma sådant gods, som, från honom tillgripet, blifvit afyttradt på offentlig eller öppen auktion, å marknad, torg eller annat allmänt försäljningsställe, eller i salubod eller handelsmagasin. Då, såsom erfarenheten ådagalagt, redbara personer ganska sällan låtit sig förledas till handel om stulet gods, synes nemligen den farhåga, man hyst i afseende på den osäkerhet i handel och vandel, som skulle af vindikationsrättens utsträckning till gods, hvilket blifvit på omförmälda sätt åtkommet, blifva en följd, icke kunna tillmätas den praktiska betvdelse, att någon inskränkning i egarens, i sakens natur grundade, vindikationsrätt till gods, somutan hans vilja blifvit honom frånhändt, torde deraf böra föranledas. Derjemte, och till förekommande af osäkerhet i lagtilllämpningen, har Utskottet funnit uttryckligt stadgande böra meddelas derom, att, der gods, som klandras, ej kan af fångesman värjas, det skall åligga denne att gälda skadan.”
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=