78 paren, det är han som råkat ut för olyckan att tillhandla sig gods av person, som ej hade rätt att avyttra det. Följaktligen borde han lida den härav vållade förlusten. Detta är endast skenbart en rättfärdighetsmotivering. Thomasson menade att förvärvet var olyckan ej brottet., vilket innebär att Thomasson betraktade även förvärvaren som ”teoretiskt” likställd med ägaren, d.v.s. hans argumentation var egentligen rättsdogmatisk. Thomasson tillfogade att inte heller satsen om större vållande eller större möjlighet att avvärja förlusten vore gynnsam för innehavare på god tro. Han sade sig vara övertygad om att varenda en av kammarens ledamöter ansåg att det vore vida lättare att taga sig tillvara för handel med tjuvar och tjuvköpare än att vakta sig för att bli bestulen. Han menade också att lösenförfarandet innebar att den, som hade den ofullständiga, den endast formellt riktiga äganderätten, skulle få allt, medan den somhade en ur alla synpunkter fullgiltigäganderätt skulle få intet, ty detta vore följden av att nödgas ”fullt upp” betala sin egen vara. Här förbisåg den eljest så skarpsinnige Thomasson att lösenförfarandet ofta minskade ägarens förlust genom att tjuven vanligen såsom handlande under realisationstryck sålde till underpris. Thomasson stödde alltså den oinskränkta vindikationsrätten i första hand på en rättsdogmatisk motivering (tjuven kunde ej överlåta en äganderätt, somhan ej hade) under det han avvisade den konträra dogmatiska motivering ”casumin re sentit dominus” liksom de rättvisemotiveringar, vilkabrukat anföras till stöd för godtrosförvärvet. Därefter upptog han den rättspolitiska, närmare bestämt kriminalpolitiska, argumentation, som såväl hos lagberedningen somi de tidigare riksdagsdebatterna utgjort det vanligaste och säkerligen inom riksdagsopinionen starkaste motiveringen för oinskränkt vindikationsrätt till stulet gods. ”Å andra sidan, genom att upprätthålla den sedan uråldriga tider i vår lagstiftning gällande, af det folkliga rättsmedvetandet hyllade grundsatsen omden bestulne egarens rätt att utan lösen återtaga sitt från hvem det vara månde, skall man på det verksammaste sätt, som är möjligt, bidraga till upptäckande och hämmande af tjufnadsbrott, i det man för tjufven minskar utvägarne att dölja och afyttra det tillgripna. Det har på senare tider i städerna uppstått tvänne yrken, nemligen försäljning af gamla kläder och andra brukade varor samt enskild pantlånerörelse, hvilka, oftast utöfvade tillsammans, företrädesvis frodats i de samhällen, der lagskipningen ålägger endast den om svek öfverbevisade innehafvaren att utan lösen utlemna stulet gods; der hafva, under slik uppmuntran, dessa trasmagasin blifvit verkliga reservoarer för tjufgods. Ingenstädes kan nemligen sådant lättare förvaras och försvaras under täckmanteln af god tro än hos dessa industriidkare; yrkets natur och tillåtlig omtanka om egen vinst tillstädja ju ej en omsorgsfullare pröfning af åtkomsten till det somerbjudes till salu eller såsompant; tiden skulle ej medgifva någon sådan och man kan
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=