75 inför sitt snara slut, och ingen av de jurister, somtidigare givit en korrekt version av rättsläge och praxis, trädde framtill motionens försvar. Möjligen var de inte ens närvarande. Den ende återstående talaren, Sven Nilsson i Efveröd, var visserligen anhängare av ägarens vindikationsrätt, men han var också bestämd motståndare till godtrosförvärv på marknad eller på pantlånekontor. Eftersom lagutskottet upptagit förslag härom förenade han sig med Sparres avslagsyrkande. Motionen hade sålunda avslagits i båda kamrarna, troligen, som Nilsson^' i Efveröd påpekade, därför att man i första kammaren helst ville bibehålla ”det gamla stadgandet att den som förlorat varan skall ega att återfå densamma”. Om detta är riktigt, vilket förefaller troligt med tanke på debattens förlopp både år 1873 och 1874, skulle sålunda anhängarna av vindikationsrätten såväl i kamrarna som i lagutskottet ha spelat bort sina kort då de i kompromissens tecken accepterade godtrosförvärv på marknad och i pantlånekontor. Defick därmed emot sig hade anhängarna av generellt godtrosförvärv och de på den egna sidan, som ej ville veta av någon kompromiss. Nilsson i Efveröd uttryckte förhållandet på följande sätt: ”Under öfvertygelse att detta varit Första Kammarens mening, hoppas jag, att ärendet skall vid en annan riksdag återupptagas och vinna en mera tillfredsställande lösning än den som nu föreslagits.” Synbarligen uppfattade Eric Sparre, som var en gammal välförfaren politisk taktiker, detta opinionsläge och utnyttjade det till att främja sin ståndpunkt. Förmodligen hade också motionären Ola Andersson rätt i sina offentligen uttalade misstankar mot Sparre för att ha förhalat ärendets expediering i lagutskottet så att det skulle komma att avgöras i hast, utan engagemang och under låg närvarofrekvens. Säkerligen spelade det också en stor roll för ärendets utgång att en i riksdagen så fast förankrad person som lagutskottsordföranden och den för sin duglighet som landshövding uppskattade Sparre så envist och med till synes starka argument förde godtrosförvärvets talan. Av Sparres argumentation, somvisserligen var i sak slarvig och överdriven, framgår att han var fast övertygad om det riktiga i sin ståndpunkt. Det ligger onekligen en mild historisk ironi i att den gamle förkämpen för den historiska skolan, som man kunde föreställa sig borde ha slutit upp på den traditionella bondeståndpunkten, skulle så starkt binda sig vid det av den liberala lagkommittén hävdade köpmannaintresset. Sven Nilsson i Efveröd, 1831—1891, var landstingsman i Kristianstads län från 1863 till sin död. Han var landstingets ordförande från 1884. Han var ledamot av II. kam. 1870—1890. Han var typisk representant för lantmannapartiet och hade stort inflytande. Så var han också en oförskräckt och myndig debattör. NF. I vindikationsfrågan omfattade han, liksom många andra från lantmannapartiet, den oinskränkta vindikationsrätten. I ett kraftfullt yttrande bemötte han energiskt Eric Sparre med argument hämtade ur verklighetsbilder från hästhandeln på marknaderna. Ärendet hade ju avgjorts i utskottet den 16 mars. Utlåtandet hade emellertid daterats först den 8 maj och tagits upp i kamrarna den 16 maj. Sparre kunde lätt genomföra en snart sagt omärklig förhalning genom att som ordförande låta utskottsutlåtandet ligga ojusterat - ett knep, som många använt såväl före somefter honom.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=