73 mälde skilda meningar och Julius Oscar Mörner anslutit sig till Eric Sparres syn på problemet, avslog kammaren motionen. Debatten i II. kammaren blev häftigare och frågan framstod där somsnarast än mer kontroversiell än tidigare. Ola Andersson hävdade med skärpa den oinskränkta vindikationsrättens fördelar och avslutade sitt inlägg med ett direkt personligt angrepp på lagutskottets ordförande Eric Sparre. Andersson antydde rentav att Sparre med flit försenat ärendets behandling så att det av riksdagen skulle komma att behandlas i trötthetens tecken. Han anförde därvid bl.a.: ”J^g hade trott att denna fråga icke är af så alldeles obetydlig beskaffenhet, och att den rättvisligen borde hafva kommit framförr än i Riksdagens sista timma. Min motion är den första af alla de i denna Kammare detta år afgifna och innehar ordningsnumret 1 och nu föreligger den till behandling den 16 Maj. Jag kan icke förklara orsaken dertill, i synnerhet då jag sett, att många efter min tanke mycket mera obetydliga saker dessförinnan framlemnats till Riksdagen.vet, som sagdt är, icke skälet till detta förfarande, ehurujag nog tror att Lag-Utskottets ordförande medsin kända förmåga kan lemna en förklaring i detta afseende. Måhända brukar Lag-Utskottet stoppa ner dit ankommande motioner i den ordning de remitteras uti en säck, derur de upptagas till afgörande i den ordning de ligga i säcken nedstoppade. Emellertid lärer detta betänkande redan vara inom Utskottet afgjordt den 9 Mars, ehuru det ickejusterats och befordrats till trycket förrän nu. Somjag nyss nämnde, så önskar jag att Kammaren måtte besluta att återremittera frågan, på det att för mig eller någon annan motionär må blifva så mycket mera skäl att åter upptaga frågan vid en kommande riksdag samt ett blifvande Lag-Utskott möjligen må erhålla en anvisning, i hvilken riktning denna Kammare önskar att i fråga varande lagförändring må gå. Jag yrkar således återremiss.” Fungerande talmannen anmälde emellertid att första kammaren enligt ankommet protokollsutdrag avslagit motionen. I sin replik till Ola Andersson anknöt Sparre till detta förhållande, som ju innebar en triumf för hans ståndpunkt. Han utvecklade därefter sin redan vid 1873 års riksdag framförda ståndpunkt på sitt vanliga tillspetsade sätt. Gentemot demsomhävdat att praxis var splittrad anförde han: ”Det är i allmänhet och särdeles i detta fall vådligt skrifva om hvad som finnes stadgadt i 1734 års lag, och hittills gällt såsom regel. Dertill fordras mycken omsigt och betänksamhet, på det att lagens sammanhang ej må rubbas. Det är dessutom idel snack, när man påstår, att Hofråtterna i landet döma olika, nårfråga uppjag i fjor i saken yttrade, och icke heller i Kammarens minne återkalla den rättsdeduktion i ämnet, somdå lemnades af Herr Nordström, utan jag inskränker mig nu blott till begäran omafslag.” Justitieombudsmannen Nils August Fröman och ovan (s. 56) citerade von Gegerfelt. Jfr ovan s. 72, n. 25. ’’ II. kam. prot. den 16 maj 1874, s. 352.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=