72 dess värre icke är knapp, fråntaga en person allt hvad han inomloppet afett år förvärfvat annorstädes än på torg, marknad eller auktion, är också så i ögonen fallande, att förslaget lika litet nu somsistlidne år torde vinna sympathi. Lag-beredningen, som i fullkomlig motsats till Lag-komitén upptagit detta stadgande, hade tillagt att: ”om gods klandras, och säljaren ej kan värja detsamma, denne skall ersätta skadan”. Då Utskottet deremot uteslutit detta stadgande, har Utskottet beröfvat den i god tro varande köparen regressen emot sin säljare, hvilket ytterligare är orimligt. Slutligen kan undantaget för allmänna pantlåne-inrättningar vara betänkligt. Detta undantag är för pantlåneinrättningen i hufvudstaden, der en polisbetjent alltid skall vara tillstädes, fullt motiveradt. Men i småstäderna finnas allmänna pantlåne-inrättningar, vid hvilka man icke alltid tillvägagår med erforderlig försigtighet, och ett privilegium, som skulle göra dessa till tjufköpare, vore högst olämpligt.” Liksom föregående år reserverade sig också Carl Mörner^^ mot förslaget med allmänna uttryck av missnöje. Så gjorde även ledamoten Sundell, som till och med hävdade att: ”Då Lag-Utskottets utlåtande, i anledning af väckt förslag, ungefärligen lika med det nu behandlade, afslogs vid sistlidet års riksdag af ena Kammaren, synes mig, att endast af detta skäl bifall till Herr Ola Anderssons motion nu icke bort, på sätt som skett, af Utskottet tillstyrkas; åberopande jag i öfrigt den reservation i ämnet, hvilken jag vid förra riksdagen afgaf.” När frågan behandlades i kamrarna den 15 maj stod riksdagen emellertid inför sitt nära avslutande. Debatten blev kortare och mindre nyanserad än föregående år. Sundell i 1. kammaren polemiserade i arroganta ordalag mot att Ola Andersson överhuvudtaget upptagit frågan.Efter inlägg, där två jurister kortfattat anCarl Mörner var 1867—1884 ledamot av II. kam. och från 1869 av lagutskottet. Mörners reservation gick inte in på sakfrågan; han uttalade bara att han inte ansåg utskottsförslaget innebära en tillfredsställande lösning av vindikationsproblemen. Mörner var konsekvent motståndare till lantmannapartiet och hans motstånd mot den av Ola Andersson framförda motionen kan ha berott på denna hans politiska attityd. NF. I. kam. prot. den 15 maj 1874, s. 125 ff. Sundell: ”Nu så här emot slutet af riksdagen älska Kammarens ledamöter icke långa anföranden, och jag skall icke heller dermed besvära; det är icke min sed. Men jag har ansett mig icke kunna underlåta att framträda, för att yrka bifall till min reservation, sådan den är affattad. Jag kan icke rätt gilla, att ett lagförslag, sådant som detta, hvilket fallit vid en riksdag, åter upptages vid den nästa, och jag frågar, hvarthän det väl skulle leda, omalla olyckliga motionärer handlade på samma sätt? Vi skulle då blifva utsatta för ett temligen onyttigt skrifvande, tyckande och talande, och våra riksdagshandlingar, somredan nu äro skäligen dryga, skulle ytterligare växa till sitt omfång. Då jag icke gerna kan föreställa mig, att åtminstone den Första Kammaren skulle genom något sitt tillgörande vilja uppmuntra ett dylikt, efter mitt förmenande, icke riktigt begagnande af motionsrätten, är det, somjag yrkar, att Kammaren nu måtte afslå detta Lag-Utskottets betänkande. Till följd af den form, jag gifvit mitt korta anförande, anser jag mig nu icke böra upprepa hvad
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=