66 promulgationslagens 16 § mom. 5. Andra lagstadganden omvindikation återfinnas i Handelsbalken, t.ex. uti 11 kap. 4 § och 12 kap. 4 §. Ännu flera ställen i lagen skulle kunna uppräknas, der denna vigtiga lära behandlas. Då, såsomjag nyss erinrat, vi hafva en lagbestämmelse i fråga omvindikation af stulet gods, gäller det således att rätt tolka densamma. I det hänseendet kan jag icke annat än ställa mig på samma ståndpunkt som den ledamot af LagUtskottet, hvilken först yttrade sig, intog, nemligen att vår svenska lag medgifver egare till stulet gods, rätt att utan lösen återtaga det stulna, hvar han det finner, ehvad innehafvaren år i god eller dålig tro.” Bergström framhöll därefter helt riktigt att reglerna i HB 11:4 och 12:4 utgjorde undantag från huvudregeln, vilka hämtats från tysk rätt. Han fortsatte: ”1 öfverensstämmelse med ofvan uttalade grundsats har man också tillvägagått vid äldre lagstiftningsförsök. Ja, i ett förslag till ”straffordning”, som finnes på biblioteket i Lund och som, så vidt jag minnes, är uppgjordt under Carl XI :s tid, har man till och med gått så långt i konseqvens, att man utsträckt vindikationsrätten till stulna penningar. Detta var att drifva grundsatsen till dess yttersta spets, då penningar äro fungibla ting, och således icke kunna igenkännas från andra sådana af samma slag. Ifrågavarande lagtolkning var allmänt gällande, ända till dess en af våra store jurister, O. Rabenius, den äldre, gjorde första försöket att tolka lagen på annat sätt. Hans anseende var så stort, att hans åsigt vann många anhängare. På sednare tid åter har en lärare vid det sydsvenska universitetet, nu mera aflidne Professor Schrewelius, uti en afhandling om vindikationsrätt till lösören, enligt Sveriges lag, på ett, enligt mitt omdöme, fullgiltigt sätt ådagalagt den gamla tolkningens riktighet. Den obegränsade vindikationsrätten har äfven bibehållit sig i den gällande danska och norska rätten. Den lagtolkning, jagförfäktat, år icke blott stödd på historisk grund, utan, hvad mera är, den lefver i folkets rättsmedvetande. Ännu aldrig har jag under min domareverksamhet funnit, att någon, sombefunnits innehafva stulet gods, vägrat återlemna det utan lösen.” Bergströmyrkade till sist återremiss för att växlar skulleundantagas från lagförslaget liksompantsatt gods, beträffande vilket han anslöt sig till Rubensons ståndpunkt. I likhet med flera andra anhängare av den oinskränkta vindikationsrätten ville Bergströmalltså få en överarbetning av lagförslaget från lagutskottets sida, så att man tog hänsyn till särskilda omständigheter, i hans fall framför allt nödvändigheten att skydda omsättningen av löpande värdepapper. Efter ytterligare flera inlägg, som visade hur skarpt meningarna bröt sig i frågan, beslöt kammaren återremiss. Av dessa inlägg förtjänar ledamoten Aron Philipssons sammanfattning av debatten särskilt avseende. Den ger förmod- '* Aron Philipsson var advokat och kommunalpolitiker i Göteborg. Han var en av de två första riksdagsledamöterna av mosaisk trosbekännelse. Han var ledamot av II. kam. 1873-1877 och
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=