64 icke tvifvelaktigt; försigtigheten hos köparen måste då skärpas, köparen måste af de omständigheter, hvarunder varan utbjudes, sluta till omhan kan inlåta sig i affären eller ej. Och för öfrigt, omjag tänker på den ganska rika och sorgliga erfarenhet jag har från Stockholmstrakten, der det är mycket lätt för tjufvarne både inom staden och dess omnejd att, sedan de begått stölden, resa in till Stockholm och sälja den stulna varan, emedan knappast någon af den stora menigheten tvekar att köpa då lagens tillämpning är sådan, att domaren icke anser sig kunna ålägga någon att utan lösen afträda hvad han i god tro köpt, så finner jag i den nuvarande lagens tolkning en af den förnämsta orsakerna till den stora mängden af tjufköpare. Funnos icke dessa så skulle stölderna vara mycket färre och rättssäkerheten större. Det är dessa praktiska skäl som föranledt mig, sedan jag inomUtskottet af ledamöter från Norrland, Skåne, Småland, med ett ord från nästan alla orter i landet, fått höra att folkuppfattningen i deras hembygder vore den, att om en person blifvit bestulen på en sak och han kom till köparen, så, fastän denne varit i god tro då han köpte, tvekade han icke att lemna saken från sig utan lösen. När folkopinionen är sådan, när det icke är fråga om en ovillkorlig rättsprincip, så anser jag att man här, såsom i all annan lagstiftning, bör beakta denna uppfattning i synnerhet, då den, såsomnyss nämndes, har så gamla anor som ända ifrån de gamla landskapslagarnes tid och principen aldrig blifvit uttryckligen upphäfd. Ty ordet ”saklös” hade när det skrefs i 1734 års lag, 49 kap. 2 § Missgerningsbalken, så vidt jag kan förstå, icke någon annan betydelse än att skydda från det kriminela ansvaret. Det är somsynes skäl att återge Carléns yttrande utförligt. Hans inlägg låt på ett högt plan. Han undvek den typ av godtyckliga laganalogier och rättviseargument, som spelat så stor roll såväl i tidigare inlägg som i den aktuella vidlyftiga debatten kring godtrosförvärven och utvecklade med precision och åskådlighet de rättspolitiska motiveringar som kunde anföras till stöd för lagberedningens positiva inställning till ägarens vindikationsrätt. Så var också hans tolkning av termen ”saklös” i MB 49: 2 korrekt. Särskilt intressant i hans inlägg är den utförliga redovisningen av läget i praxis. Denna tycks ha varit mycket splittrad: Skånska hovrätten med underrätter påstods ha tillämpat oinskränkt vindikationsrätt medan Göta hovrätt med sina underlydande domstolar — från att för 15—20 år tidigare ha tillämpat rätt till löseninvändning för tredje man - övergått till samma princip som Skånska hovrätten. Svea hovrätt med underdomstolar skulle däremot tillämpat löseninvändning. Högsta domstolen slutligen skulle ha representerat mycket skiljaktiga åsikter: ”den ene dömer på det ena sättet, den andre på det andra”. Märkligt i Carléns inlägg är också hans yrkande. Trots att hans domstol lydde under Svea hovrätt - som skulle ha följt principen om ägarens rätt till löseninvändning - krävde han en starkare vindikationsrätt än den av utskottet föreslagna. Han ville nämligen stryka ur lagtexten privilegieringen av köp på
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=