63 moderna lagstiftningar erkänt denna princip, och der den blifvit afskaffad har den åter blifvit införd. Auktoriteten i detta hänseende är lagberedningens betänkande, der denna sak är omtalad och utvecklad. Skälet hvarför jag för min del anser i teoretiskt hänseende riktigast, att den somi god troförvärfvat stulet gods, endast mot lösen behöfver afstå detsamma, är att jag anser, att i allmänhet ett brott måste betraktas såsomen olycka, hvarför den, mot hvilken det föröfvats, blifvit utsatt, och att denna olycka bör drabba den, mot hvilken brottet är begånget, men ej rättvisligen bör öfverflyttas på någon annan. Detta är det i min tanke principiellt riktiga. Men så många och storapraktiska skäl tala för en motsatt uppfattning i detta särskilda fall, att jag icke allenast för lagskipningens enhet anser att man bör gå in på Utskottets förslag, utan äfven anser det i praktiskt afseende mera gagneligt. Jag tror icke att man bör hålla så fast vid principen att man förbiser de praktiska följderna. Så bör man göra då det är fråga om absoluta rättsgrundsatser, men här är ej fråga om dylika. Man kränker ej någon ovilkorlig rättsgrundsats genomantagande af Utskottets förslag.” Carlén talar å ena sidan om ”i teoretiskt hänseende” och å den andra om ”praktiska skäl”. Hans ”teoretiska” argumentation utgår från den romerska principen ”Casum in re sentit dominus”. En olycka skall drabba ägaren. Ett brott är en olycka. Alltså skall ägaren icke ha vindikationsrätt vilket är rättvist. Varför detta är rättvist förklarar han inte. Möjligen uppfattade han detta som självklart. Den romerska principen utgick från tanken att den som hade fördelen av en viss rättslig position också fick bära nackdelarna av den. Carlén kombinerade här på samma sätt som i den romerska rätten en rättsdogmatisk motivering med en rättfärdighetsmotivering. Brottet definieras som en olycka (casus), somteoretiskt borde drabba ägaren. Men denna teoretiskt riktiga tanke bygger enligt honominte på en ”absolut” eller ”ovillkorlig rättsgrundsats” och därför bör de praktiska, argumenten vara avgörande. Vad han menade med absolut rättsgrundsats utvecklade han inte. I fortsättningen redovisade han de ”praktiska” argumenten på följande sätt: ”Enda följden är den att köparen måste se sig väl före innan han inlåter sig i affären; men han är också igenomde föreslagna undantagen för köp å auktion, å marknad, torg, i salubodar m.m. i de aldra flesta fall skyddad för risken. De flesta köp ske just vid de här uppräknade tillfällena, åtminstone hvad beträffar s.k. nödvändighetsvaror, såsom kläder, matvaror och dyligt, och de flesta kunna med användade af någon vaksamhet skydda sig emot faran att behöfva återlemna godset utan ersättning. Risken af förlust vid köp i god tro är ej heller i allmänhet så stor, sommången torde föreställa sig. InomLag-Utskottet t.ex. fanns ingen somhade lidit förlust derigenom, att han köpt i god tro, men deremot hade nästan alla varit utsatte för att blifva bestulne. Hvad man särskild bör påakta är lagstiftningens inverkan på tjufköparen. Tjufköparne äro verkligen ofta farligare än sjelfva tjufvarne och att det skall blifva svårare för tjufköparne omen sådan lag somdenna finnes, är
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=