59 en sådan bestämmelse uttryckt. Der talas blott om ”annat fång än köp”. Efter min uppfattning är pant icke något fång. Fång är ett sådant faktum, hvarigenom eganderätt öfvergär, och denna uppfattning af fång finnes jemväl uttryckt i Kongl. Majits proposition till denna Riksdag angående lagfart å fång till fast egendom. En dylik uppfattning af fång visar sig äfven i lagkomitéens och lagberedningens förslag och denna omständighet är så mycket viktigare, somden hufvudsakliga delen af Utskottets nu framlagda förslag är hemtad från hvad lagberedningen i detta afseende föreslagit, och de uttryck, som i Utskottets förslag förekomma, sålunda böra tolkas på det sätt lagberedningen sjelf gjort. Mig förefaller det, som omUtskottet gerna hade kunnat affatta sitt förslag på samma sätt som lagberedningens. Lagberedningen har i sitt förslag samma stadgande som första stycket af Utskottets förslag till beslut, men lagberedningen har icke i sitt förslag upptagit ett sådant allmänt tillägg som det Utskottet här föreslagit utan endast sagt, att hvad somfinnes stadgadt omköp af sådant gods som genom olofligt tillgrepp blifvit frånhändt rätter egare skall äfven gälla i fråga om byte, gåfva och pant, och således uppräknat de speciela fall, der de föreslagna bestämmelserna skulle anses tillämpliga. Utskottet har deremot icke i sitt förslag framlagt dessa bestämmelser så klart och tydligt som man skulle kunna önska, utan förslaget torde i denna del behöfva vidare utvecklas och förtydligas. På de skäl jag nu anfört, yrkar jag att betänkandet måtte till Utskottet återförvisas för erhållande af förändrad redaktion i det syfte jag angifvit.” Konsekvenserna av Rubensons yrkande skulle då bli en skrivning av lagen, som undantog offentliga pantlåneinrättningar från skyldigheten att under viss tid utgiva stulet gods utan lösen. Han undvek på ett elegant sätt att direkt tala för deras intressen genomatt motivera sitt yrkande rättsdogmatiskt —pant vore icke ett fång! Rubensons yrkande om återremiss föll i god jord. Tvenne ledamöter anslöt sig till yrkandet, den ene, Åke Andersson, med följande bekymrade motivering: ”Han har till en del uttalat hvad jag i frågan ämnat säga; och jag får blott tillägga, att, för den händelse ett sådant stadgande, somdet, hvilket föreslagits i sista delen af Utskottets förslag, skulle blifva lag, man derigenomskulle öppna ett ännu mer tacksamt fält för uppköpare af stulna kreatur att odla, än det som nu är åt demupplåtet. Hvar och en somvet, huru det tillgårpä landsbygden vid kreatursstölder, har sig jemväl bekant, att tjufven vanligenpäförhanduppgjort med köparen om tjufgodsets försäljning och han har dervid vanligen betingat sig icke ens hälften af det stulnas värde. Omnu tjufven och köparen öfverenskomma, att det stulna kreaturet skall för syns skull försäljas på marknad eller annat offentligt ställe till ett diktadt pris, högre än somi sjelfva verket erlägges, så kan tjufköparen derigenom berättigas att vägra återställa det stulna utan lösen till rätte egaren, och för detsammas återställande till egaren af denne tilltvinga sig det stulnas verkliga värde.”
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=