58 nackade motståndet mot ägarens vindikationsrätt från den, låt vara marginella, majoriteten berodde på att denna kände sig influerad av att exstinktionsprincipen, såsomhävdats av Nordström, vore gällande rätt. Man hade ju också som stöd de auktoritativa avgöranden av år 1854 och 1855 av HD, vilka likväl icke åberopades. Debatten i II. kammaren blev än mer vidlyftig." Den inleddes av ledamoten Salomon Rubenson på följande sätt: ”Det måste vara en ganska svår uppgift för lagstiftaren att på ett rättvist sätt skilja emellan två personer, af hvilka begge äro i god tro och begge kunna åberopa formelt riktigt fång. Också se vi, såsom jemväl upplyses af detta betänkande, att lagkommittén och lagberedningen varit af olika åsigter i denna fråga. Vigtiga och behjertansvärda skäl åberopas såväl för den ena som för den andra åsigten ochför min del anser jag dessa skäl vara temligen jemnvägande å ömse sidor, ehuru jag skulle vara böjd att tillerkänna större vigt åt de af lagkommittén anförda. Då jag likväl icke har någon utsigt att få denna min mening igenomoch det vigtigaste i denna fråga är att få en bestämd lag för att undvika den vexlande praxis, som vid tillämpning af ifrågavarande stadgande i vår nu gällande lag visat sig, vill jag icke motsätta mig den princip, somuttalats i LagUtskottets föreliggande betänkande.” Rubenson ville emellertid framföra några detaljanmärkningar. Han påpekade sålunda att det heter: ”hvad nu stadgat är skall, i tillämpliga delar gälla, äfven om godset kommit i innehafvarens hand genom annat fång än köp. Detta uttryck om att de föreslagna bestämmelserna skola vara tillämpliga äfven i de fall, der det stulna godset kommit i innehafvarens hand genom: annat fång än köp anser jag icke innebära hvad som bör i detta fall uttryckas och hvad Utskottet, att döma af dess motivering, synes hafva velat uttrycka. Då det talas om annat fång än köp, måste dermed förstås alla andra laga fång, således äfven det fång som kallas arf.” Rubenson förklarade därefter att det skulle strida mot ”våra rättsbegrepp” att en arvtagare efter natt och år skulle kunna vägra ursprunglig ägare till tjuvgods att återtaga detta utan lösen. I detta fall stödde han alltså den oinskränkta vindikationsrätten. Han övergick därefter till att diskutera pantlånarnas situation. ”Det synes af motiven till betänkandet, att Utskottets mening varit att äfven den person, som på grund af pantaftal blifvit innehafvare af stulet gods, skall vara skyldig att inom natt och år efter stöldens föröfvande uppå rätte egarens kraf detsamma utan lösen återställa, men omvi gå till ordalagen i Utskottets förslag finnes icke " Se II. kam. prot. den 12 mars 1873. Salomon Rubenson (1834-1906) var fil. dr. och jur. kand. Han hade stort inflytande som kommunalpolitiker i Stockholm(sekreterare i stadsfullmäktige 1867-1904). Han var ledamot av II. kam. 1873—84 och gjorde sig bemärkt som debattör och som skarp motståndare till lantmannapartiets skatte- och försvarspolitik. Han var jude och mosaisk trosbekännare. Att han särskilt tog upp pantlånarnas position kan ha berott på att han velat hjälpa en yrkesgrupp, där just judar vid denna tid ofta beredde sig sysselsättning. NF.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=